Post.

Jag fick ett stort fint brev igår, från en av klasserna jag besökte under litteraturveckan.
Man får ju inte så ofta post nu för tiden. Det ÄR något annat än mail, faktiskt. Ett kuvert i brevlådan och man öppnar det och det ligger fina grejer i, papper på riktigt, sådant man ta i och bära i handen för att visa andra.
Eleverna berättade om besöket och att de tyckte det var spännande och många hade frågor om koltrastarna.

Jag hade med en koltrastvinge nämligen och i några klassrum visade jag den. Till exempel i deras. Så här såg den ut. Det är en hona och hon flyger inte längre och jag har tagit mig friheten att ha hennes vinge i en vacker ask att visa för skolklasser. Det är en begravning.

Medan de väntat på besöket hade klassen förberett sig genom att läsa i böcker och titta på bloggen och inspirerade av vad de sett hade de gjort fina teckningar av djur de tycker om. Se!

Och nu tänkte jag att kanske ska jag visa några av mina andra koltrastbilder. Kanske ser klassen dem?
För det var så sorgligt nämligen, fast det är länge sen nu. Men en kall vinter med mycket snö satt jättemånga koltrastar i ett äppelträd vid busshållplatsen och åt äpplen.

Kylan hade förvandlat frukten till isglass och kanske frös de ihjäl, jag vet inte, men några morgnar i rad låg det döda trastar under trädet. Oerhört sorgligt faktiskt, och märkligt vackert i den vita snön.

Och några av dem sparade jag. Jag stoppade upp dem så gott jag kunde, eller sparade vingar och fjädrar och det gjorde jag för att kunna visa dem sen och för att lära mig mer om koltrastar. Man kan också se det som begravning fast det bryr sig fåglarna inte om.
Människor bryr sig om begravning och jag är människa.

Det är ju så att jag samlar natursaker.
det är end el av mitt jobb, en viktig del.
Men om man vill samla på fåglar är det här egentligen inget bra sätt. Istället kan man samla fjädrar man hittar, rena fjädrar är inte farligt. Och vill man kan man tvätta av dem lite med vatten och diskmedel. Jag har gjort fjäderhyllor av wellpapp, det är jättepraktiskt.

Ett annat sätt att samla på fåglar är att göra samlarbilder av dem. Alltså måla av dem på små kort som man har i en fin bunt. Kanske går det att byta och spela med de här samlarbilderna också? Jag vet inte för jag känner ingen som har likadana...

Hela det här inlägget är mest till klass 3B på Emmaskolan, men såklart får vem som vill läsa.

En liten skalle.

Egentligen var jag för trött men jag tog ett pyttevarv i trädgården i alla fall. Bara ta bort lövhögen som av någon anledning låg på gången just där gången är som smalast tänkte jag. Och så sträckte jag ut räfsan och i sista minuten såg jag det lilla fågelkraniet.
Som låg på ett visset magnolialöv.
På ett vackert grönt julrosblad.
Under päronträdet, alldeles inne vid väggen, nedanför fönstret.
Helt nära fågelmatan.
Någon har flugit i i rutan utan att jag märkt det och därför inte blivit räddad och men inte uppäten heller utan bara legat där och dött och multnat bland löven.
Jag gissar på grönfink för kraniet är inte pyttelitet utan bara litet och näbben är ganska tjock och förresten är det mest finkar som flyger in i rutan. Mesarna har ett annat sätt att fly faror på, de klarar sig bättre från just fönster.
Ja.
Nu ska jag spara på den här lilla skallen.
Den kan få ligga i fågellådan.

Begravning.

Vi drack väl te tror jag när det plötsligt smällde till i balkongdörrens stora fönster. Den här gången flög hon för fort, domherren. Nacken var bruten när jag kom ut och fast den lilla kroppen fortfarande var varm så var hon död redan och alldeles bortom räddning.
Och trädgården var full av pulkaåkande kusinbarn så jag ropade på dem för de skulle få se. Så mycket värme i de små dunen! En sådan vacker färg! Och lilla stackaren! Och de har minsann jobbat med domherren i skolan allihop, i "en läsande klass".
Efteråt pratade jag och Rasmus länge om domherren och hennes död. Om att sist han var hos oss ville han så gärna hitta en död fågel för det vet han att jag gör rätt ofta. Så nu var han glad, glad och allvarlig på samma gång.
Nu blir det begravning och en begravning kan se ut på många sätt. Just denna lilla domherre kommer att få sin begravning med alla dunen i ordning i en liten låda i min samling.
Och som ett foto.
Och i minnet.

Så liten hon är i vuxenhänder.

Och så stor och dunig i en barnhand.

Allför sällan.

Det är lätt att glömma det som är verkligt viktigt.
Eller, jag menar, det som är verkligt viktigt för just mig. Att jag måste göra de sakerna, då och då, inte alltför sällan. Det är väl olika från person till person vad det är för något men för mig kan det vara att gå ut i något slags natur och hitta något. Och sen ta sig tid att titta på det och kanske lägga det i fickan och bära med det hem.
Det blir ett slags lugn då, i själen.
Lugn i själen är bra.
En dag för lite sen samlade jag röda löv, för att nämna något. Några gula också, men mest röda och sen la jag dem i glesa lager i gamla tidningar och plattade till allt ordentligt genom att stapla nationalnyckeln ovanpå. Nu ska de torka.
En annan dag, det kanske var i onsdags, då hittade jag de här fina fynden.

Kottefjäll av silvergran. Varje fjäll har en liten flärp.

Det lilla som fanns kvar av en grundligt uppäten hare. En ryggkota till exempel.

Och en fantastiskt överblommad fuchsia.

Ja.
I morgon ska jag nog leta lite igen.

På annan ort.

Jag är inte hemma.
Stranden är en annan, vattnet är hav. Det är ett annat hav.
Det är försommar, men en annan försommar. Försommaren är väldigt lik den vanliga hemma om man tittar nära men är den ändå på ett annat sätt. Varmare. Taggigare.
Det är andra träd som har slagit ut, några av blommorna känns som helt nya bekanta och alla jag möter pratar ett annat språk.
Nåja, nästan alla.
Då får jag samla på andra saker. Det kommer sig naturligt eftersom jag inte hittar samma saker som hemma.
Eller också gör jag det. Kottar, stenar, snäckor, frukter, det är ju precis som vanligt.
Fast alltså annorlunda.
Eftersom jag inte är hemma.

Hemma igen.

Skolbesök ja.
Det är roligt det!
Nu har jag träffat tvåor på Tjörn, i regnet. Det blev inte så många skolor som det först var tänkt men detta löstes genom att de klasser jag besökte fick längre lektioner, ett upplägg som passar mig väldigt bra.
Jag har nämligen väldigt lätt för att dra över tiden...
Vi pratade om att göra böcker och om att få idéer. Om att hitta historier och att komma ihåg hur man tänkt. Om att få det så som man hade tänkt, om att få plats med alltihop och om att fylla ut platsen. Jag berättade om hur jag lagrar historier i mina samlingar och det kändes bra alltihop, väldigt bra. Skolorna och lärarna och eleverna och till och med litteraturpedagogerna (bara att de hade såna, jippi, jippi!!) var alla väl förberedda, precis som jag. Då blir det ju bra!
Fast en sak blir jag alltid så avundsjuk på.
När jag besöker skolor som ligger så där nästan-på-landet och nära-hav-och-skog som de här skolorna, då är det alltid flera barn i varje klass som berättar om örnar de har sett.
Jag har aldrig sett någon örn.
Faktiskt, visst är det lite synd om mig då?
Men  kan ni tänka er! I Skärhamn, där har de en havsörn på skolan! Uppstoppad visserligen och lite trängd under taket men ändå.

Det finns en historia kopplad till örnen också, precis som det gör till mina samlingar.

Efter lektionen följde en stor del av klassen mig till örnen så att jag skulle få se, tänk vilka snälla barn!
Fast den var ju alltså uppstoppad så en levande, vild och fri örn har jag fortfarande inte sett.

Och i ett av skåpen stod faktiskt en duvhök också, inknödd i ett hörn. Duvhöken hade vi ju pratat om inne i klassrummet för jag har nämligen en duvhöksfjäder med mig.

Passion.

Nu sitter jag här igen och förbereder skolbesök.
Jag förbereder alltid väldigt mycket. Men vad? Ibland undrar jag faktiskt.
För själva pratorna är ungefär de samma. Jag plockar fram det jag använt sist och uppdaterar lite, läser igenom och skriver ut. Det var det!
Sen återstår vad jag ska ta med mig för att visa barnen. Det är samlingen det.
Och det är detta som tar sådan tid!
Jag tar fram, gräver i ordning, gör rent, sorterar, fixar askar, ångrar mig, sorterar om, saknar bilder och sen gör jag de bilder som saknas.
Det ska bli två högar.
En "fjädrar" och en "annat". Visar jag ett fynd som kommer från ett djur eller fågel vill jag ha en bild med mig för att alla säkert ska veta vilket djur eller fågel jag menar. Och visar jag ett fynd som kommer från en växt måste jag ta i lite extra för det är lite, lite svårare att intressera ungarna för växter. Men det går!
Och det måste finnas en historia om fyndet.
Ibland gör det ju inte det.
Då får jag leta upp en...
Nu letar jag till exempel efter ejderhistorier. Kanske hittar jag något, kanske inte. Andledningen till att jag letar efter ejder är att jag har ett ejderkranie (lite småäckligt faktiskt) som jag fått av min systerdotter. Hittar jag inga andra historier så berättar jag om henne... Sen ska jag läsa på lite extra om aspen. Trädet alltså, inte fisken.

Och varför visar jag så mycket fynd?
Jo men det är ju för att det är roligt!
För att sakerna är så vackra!
Jag tycker om att visa och berätta om det fina för barnen. De berättar för mig också så det är helt rättvist.
Och vad har detta med författarbesök att göra?
Jomen det är ju naturfakta det handlar om? På något vis måste man ju ta reda på det man sen skriver och ritar om...
Till exempel genom att gå ut och leta.

Man kan säga att det handlar om passion. En stark och innerlig känsla, ett slags kärlek. Ja kärlek, till ungefär allt. Typ livet.
Och det här är en passionsblomma.
Såna samlar jag på.

Adventspresenter.

I går var det första advent.
Vi hade adventssöndag, alltså en vanlig siencefiction-söndag förstärkt med glögg, pepparkakor, ljus och pappersstjärnor. Gästerna var kompletterade med pappa.
Ibland när man har gäster så har de med sig presenter och om man har tur får man sådana presenter som verkligen passar bra, alltså att den som ger dem har tänkt. Nu fick vi till exempel hutlösa mängder smågodis.
Det passade utmärkt! Jag, och inte bara jag för den delen, älskar smågodis och nu när  jag skriver det här känner jag att jag är lite klibbig..
Pappa hade också en present. Hans presenter är nästan alltid helt rätt som presenter TILL mig, men framför allt är de presenter FRÅN honom. Gårdagens presenter var två stycker ursnygga svamppinnar. En mörkturkos och en orange.
Fast ingen av oss visste säkert vad det var, mer än någonslags röta. Den oranga pinnen ser ut att vara asp eller körsbär men den turkosa vet jag inte. De är helt mjuka båda två. Och snygga.
Kanske någon annan som vet vad det är för en svamp?

En fin ask.

Den här asken fick jag för ganska länge sen av någon jag kände.
En nästan-släkting, sådana kan man få på köpet ibland.
Om man har tur.
Vi hade inte träffats på länge och det var mitt fel. Sen fick jag höra häromdagen att hon var sjuk men när jag ville besöka henne så hann jag inte. För hon var så väldigt sjuk så hon dog.
Ja.
Så sorgligt kan det vara.
I skåpet bredvid soffan samlar min familj alla våra finaste saker och där hittade jag asken.
Inuti låg det snäckor, finsnäckor.
Och nu när jag går här och plockar inför nästa veckas skolbesök packar jag ner en av de snäckorna. En röd.
Jag brukar prata med barnen om hur man kan ladda sina fynd med berättelser och minnen.
Snäckan ur den fina asken är jätteladdad.
Nu ska den få åka till Lysekil.

Ejder.

Pappa brukar berätta om hur han en gång mot bättre vetande beställde in "fårets alla delar" på en restarang i Iran. Det visade sig snarare vara "fårets andra delar" och alla de övriga gästerna tittade skadeglatt på honom medan han försökte äta detta till frukost.
Just nu försöker jag ha semester vid havet.
Det går lite sådär faktiskt.
Men det verkar vara "alla delar"-tema på min sommar, ejderns alla delar närmare bestämt.
De stillsamma ropen och honornas roliga sätt att simma väldigt djupt i vattnet spar jag i hjärta och minne, men jag har fått några fynd att lägga i lådor också.
Fina fynd.
Nämligen,
en skalle fast utan näbb. Den fick jag i present av Susanne. Tack!

En näbb med vassa tänder.

Och ett bröstben. Man ser att det varit en guding (hane) för de turkosgröna fjädrarna som sitter klistrade mot benet.

Jag vet att några av er tycker att det här är otäckt. Men titta en gång till.
Det är vackert också.

Törnskata.

Det har inte regnat mycket på familjens sommarland i år.
Nästan inget alls faktiskt, fram till härom dagen för då kom det visst en skur.
Och pappa har som vanligt varit där nästan hela tiden. Om han ska någonstans så cyklar han, långsamt och uppmärksamt. Han tittar i diket men kanske tänker han inte alltid på vad han ser?
För på väg hem från Lagan en annan dag låg det plötsligt en törnskata i diket. Eller plötsligt och plötsligt, den hade legat där på väg TILL Lagan också. Och länge innan dess, det kunde man se för den var helt och hållet torr, som balsamerad istället för multnad.
Vacker som bara den.
Och DÅ kom pappa ihåg att jo, men den hade han sett förut? Flera gånger, fast liksom bara i getögat, utan att på riktigt se den och stanna till.
Mycket olikt honom faktiskt.

Ja, och sen fick jag den. Allt som är fint ger han till mig. Den kom i en chokladask, Anton Berg.

...semester...

Det verkar som att jag har tagit ledigt från att uppdatera här.
Kanske är det lika bra att utlysa semester.
Inte för att det direkt är semester, inte alla dagar i alla fall. Egentligen händer det hela tiden saker värda att berätta men jag vill liksom inte.
Vill hellre vara ute.
Vill hellre allt annat än sitta mer än nödvändigt vid datorn.
Så då får det bli så. Sommaruppehåll.

Och på bilden är det fjädrar från en nötskrika som kusinbarnen hittade på gräsmattan.
Vi satte dem i guld, för det blir ju snyggast.

Barrsprickning.

Igår gick jag i skogen, på eftermiddagen när ljuset var liksom lite rött.
Och så tog jag en annan väg än den vanliga och då hamnade jag i ett risigt litet lärksnår.
Lärken är ett roligt träd.
Den fäller sina barr och får nya på våren, nu höll de på att slå ut. Som gröna nosar med morrhåren ännu hårt slutna och det fanns en blomma också, en enda rosa miniatyrkotte men den blev suddig på bild.

När jag hukade genom snåret för att nå själva stigen igen hittade jag någons fikaplats.
Först trodde jag att det var en sådan där plats i skogen dit höken flyger med sitt byte för att äta ifred. Och sen trodde jag att det var själva höken som blivit uppäten.
Men det var en kattuggla.
Sa pappa, det märker man tydligen på de jättemjuka fjädrarna och förresten har jag en kattugglevinge hemma att jämföra med.

Alltså de här fjädrarna på bilden är ju inte så mjuka längre och ingenting att pilla för mycket med heller, men några var mjuka och fina och dem tog jag hem. Man ser att det är räven som ätit på att de är avbitna.
Fast jag undrar lite hur räven fick tag i en kattuggla?

Skogspromenad i regn.

Plötsligt är det någon som ber mig göra något.
Så brukar det inte vara. Oftast gör jag först och lägger ner en enorm massa arbete och sen gäller det att någon är intreserad. Och då är de oftast inte det.
Men den här gången ville de att jag skulle skriva om skog och om människor som tycker om skog, på något slags mänskligt plan och det passar ju egentligen ganska bra för mig så då sa jag ja. Nu är jag inte så lite yr för jobbet känns stor och svårt men mest roligt.
Och igår gick jag i skogen med min farbror, jag valde honom för, ja. För att han bor vid en skog som betyder mycket för honom och faktiskt för mig också. Jag har inte varit där särksilt ofta som vuxen men just den skogen och den sjön med sina stränder och sitt hus har liksom satt sig i blodomloppet.
Han bor helt enkelt på en underbar plats och det vet han om så ni kan förstå att det var en fin upplevelse att bli visad runt.
Vi gick i skogen. Överallt satt det fågelholkar och det regnade ganska mycket och sen åt vi lunch och nu ska jag göra något av det.
Ja.
Och det här är inte skog fast nästan. Det är abborrar och en mört och en nässelfjäril och en björnspinnare tror jag. Och några småfåglar.
Hans samlingar var märkligt lika mina egna.

Vårsol.

Idag har det varit en vårdag.
Eller, jag menar. Det är en vårdag, den pågår fortfarande.
Det var vår redan på morgonen. I morgonsolen syntes alla sprickorna i isen och tre gulskimmrande rådjur lyste i trädgården. Jag tror att de åt av nävorna.
Både jobbfikat och lunchen fick bli ute i solen. Skogspromenaden är ju alltid ute, idag i sol. Går man i barrskog kan man nästan glömma årstiden om man bara tittar tillräckligt slarvigt, både träden och marken lyser gröna.
På den lilla sjön var isen nästan borta men vi såg inga paddor fast vi tittade jättenoga.
Och sen, inne bland granarna med extravilda rötter, var det något som yrde i luften.
Spännande tänkte jag, vad kan DET vara?
Snö.
Plötsligt hade jag alldeles glömt att det finns snö.

Och det här är en grävlingsskalle som har legat hur länge som helst på en sten i trädgården. Visst är den vacker?
Det växer ingen mossa på tänderna.

Bläckfisk.

I fredags blev jag bjuden på paella.
Det var bläckfisk i. Goda, vita ringar indränkta i rödgul sås.
Bläckfiskar är mollusker, som sniglar och snäckor och de har skal fast hemligt. Skalet är en halvhård pinne gömd inuti kroppen och den rensar man ut innan tillagningen.
Värdparet hade haft godheten att spara dessa skal till mig.
De gissade att jag kanske ville ha dem
Det ville jag.
Nu hänger de och snurrar i fönstret bredvid mitt skrivbord, förut såg man solen genom dem.

Vintergräs.

Märkte just att det var länge sen jag gjorde något nytt inlägg.
Förra veckan, tog jag inga bilder alls då?
Jo.
För vi hade storfika med grannar och familj på onsdagen - 121212 - och då blev det till sist dags att sortera in sommarens samlingar.
På höga bordet till exempel, där var hela ytan dold under ett tjockt lager långa grässtrån i full blom. En driva av den allra ljusaste sommaren här inne, snö utanför fönstret. Det var innan det börjat regna igen.
När jag försiktigt lyfte stråna låg en tunn hinna av ståndarknappar kvar på bordet.

Luddtåtel heter gräset. När det blommar på sommaren lyser hela tuvan i rosa och varmgrönt, stråna är lena i handen.
Nu är de istället gyllengula och violettrosa. Fortfarande lena, det tunna luddet ger en sådan fin lyster.
Jag samlade ståndarknapparna i ett kuvert och packade vipporna i små paket.
Resten av stråna la jag i kaminen, det brann vackert.

Fossil.

Igår fick jag en present.
Igen.
Jag får hela tiden presenter, lyllos mig.
Den här gången var det en liten pappask märkt  Prehistoric Fossil Collection.
Framsidan är en lucka och när man öppnar den blir det ett litet tittskåp med fyra alldeles kolossalt urgamla fossil i var sitt fack.
Alltså, själva asken är ganska gammal den med men inte lika gammal som innehållet.
En hajtand.
En pelecypoda, vad nu det är för något.
Ett mossdjur, det är 440 miljoner år gammalt. Ja, faktiskt.
OCH en bit dinusaurieben!
En bit ben från en dinusaure alltså.
Då har de alltså funnits. Just den här sprang runt i Grand County, Utah för 150 miljoner år sedan.
Benbiten är liten och svart och ser ut ungefär som en bit grillkol.
Mossdjuret ser ut som ett mossdjur.
Pelesypodan ser ut som två snäckor som sitter ihop.
Och hajtanden är en tand och misstänkt lik gäddtanden jag redan har. Den ska nog få följa med på skolbesök tror jag, tillsammans med de andra tänderna.
Men säg det inte till barnen!

Asken när den är stängd.

Asken när den är öppen.

Förresten var det Barbro som gav mig den fina presenten, tack snälla!

Karpen.

En dag hade pappa fiskat en karp.
Den såg ut som fisken i sagan, ni vet den där som lovar en tre önskningar om man bara släpper i den igen.
Man kan till exempel bli lovad ett barn, eller en fantastisk skatt.
Pappa har redan barn, två stycken och dessutom barnbarn. Någon skatt behöver han inte heller så han stekte karpen och bjöd sina vänner på middag.
Jag fick benen.

Planering.

Nu var det dags igen, att planera skolbesök.
Det är roligt!
Den här gången ska jag till Lysekil.
Egentligen är det gott om tid kvar men jag gillar att tänka långt i förväg.
Lysekil är vid havet.
Jag gillar havet.
Så nu tänker jag på havet-fynd och havet-bilder och havet-text.
Text är svårast, men i mitt och Carolines projekt kommer de faktiskt till havet i slutet, och spolas upp på en strand, med snäckor, fjädrar och blommor.
Så då kan jag prata om det.
Fynden är lättast, snäckorna är redan packade.
Fjädrarna ska jag packa snart, men delar av dem var visst utlånade.
Och när jag grävde i samlingen efter snäckor hittade jag en liten ask med fjärilsvingar. Dem har pappa samlat ihop på det gamla dasset i Småland. Det är en fladdermus som sitter där på nätterna och äter. Högt upp på väggen sitter den och innan den äter fjärilarna skalar den dem som ett äpple. Vingarna strösslar ner på golvet.
Då har pappa satt en låda där att samla strösslet i.
Sen ger han det till mig, vad han är snäll.
Kanske, kanske tar jag dem med mig till skolorna. Om jag vågar.