Anteckningar om sådant som händer eller har hänt

Som jag tänker på eller har sett, sådant som någon sa kanske? Eller om jag läste något. Och så lite rapporter om sådant som jag hittar eller får, till exempel av pappa...

torsdag 31 oktober 2013

Ett fynd.

Jag var på en liten pyttesemester häromdagen, på ett hotell med väggarna fyllda av bokhyllor. De var en bokklubb sa de och som gäst var man automatiskt medlem.
Medlemar fick ta med sig varsin bok hem.
I hyllorna stod alla de där bortglömda böckerna som blivit över. Gamla fina ryggar med relieffmönster och diskret gröna ränder och högblanka bokklubbsböcker om vart annat, pojkarnas julbok och helt inaktuella kåserier, udda titlar ur långa serier.
Jag ögnade genom alla hyllor jag hittade.
Och så var det en bok som stack till, en vän från förut, som jag nästan har glömt. Nästan, men inte helt.
Den här.

Jag läste den när den var ny, kanske var jag 16-17 år? Sidan med utgivningsår och översättare var utriven så jag vet inte. Men jag minns att jag tyckte om den.
Nu slog jag upp första sidan och började läsa. Fast! Som att öppna en port och dras in, vad glad jag blev!
Så här: Romanen handlar om några kvinnor på problemavdelningen på BB i Köpenhamn. Det är jul och nyår och det nya året som börjar är Internationella Kvinnoåret 1975. Författaren förklarar på baksidan att hon skriver för att den här främmande och slutna världen inte ska glömmas bort. Nu har det gått snart 40 år, tiden är lika avlägsen som platsen men eftersom texten rör sig i ett så slutet rum kan man ändå lätt smita in berättelsen. En fantastisk fin text!
Men bäst av allt.
Det här är en roman - med illustrationer! Det myllrar av allvarliga svartvita linnoliumsnitt om graviditet och födelse och det är så vackert, Dea Trier Mörchs bilder är så vackra.
Jag blir glad för det här visar att man visst kan ha bilder i en roman, det blir jättebra om bilderna bara är de rätta. Och några andra än de rätta bilderna ska man väl aldrig någonsin ha i en bok?

fredag 4 oktober 2013

En fin ask.

Den här asken fick jag för ganska länge sen av någon jag kände.
En nästan-släkting, sådana kan man få på köpet ibland.
Om man har tur.
Vi hade inte träffats på länge och det var mitt fel. Sen fick jag höra häromdagen att hon var sjuk men när jag ville besöka henne så hann jag inte. För hon var så väldigt sjuk så hon dog.
Ja.
Så sorgligt kan det vara.
I skåpet bredvid soffan samlar min familj alla våra finaste saker och där hittade jag asken.
Inuti låg det snäckor, finsnäckor.
Och nu när jag går här och plockar inför nästa veckas skolbesök packar jag ner en av de snäckorna. En röd.
Jag brukar prata med barnen om hur man kan ladda sina fynd med berättelser och minnen.
Snäckan ur den fina asken är jätteladdad.
Nu ska den få åka till Lysekil.