En tragedi

Jag tror att jag har haft den här rubriken en gång förut, i fjol.
Då var det en blåmes som hade flugit fel och dött på pappas balkong.
Den här gången var det en större hackspett.
Det var ett tag sedan, före midsommar redan. Då när ungarna var som allra hungrigast, på landet i smålandskogen.
Och hackspettarna bodde nere vid skogsbrynet på andra sidan fårhagen men de flög överallt för att leta efter mat, upp till huset också.
Huset har en stor glasveranda.
Det är ju inte alls så det är tänkt men ändå händer det sorgliga ibland att någon flyger in i rutan och dör.
Sen hittade pappa den i gräset, den hade näbben full av mat till ungarna.
Man undrar hur det gick för den stackaren som blev ensam kvar?

Sen har vi ju min samling.
Pappa ringde såklart genast som det hänt, och sen la han hackspetten i frysen och i midsomras när jag var där hämtade jag hem den. Hela fågeln var sådär smutsig som hackspettar ibland är. Jag tror att den hade varit och grävt i en myrstack. Den vita magen var alldeles brun och stjärtfjädrarna såg slitna ut.
Det är nog ganska jobbigt att flyga med mat till en hel hög med ungar.

Jag har sparat vingarna.
Och lite av de vackra fjädrarna, det röda från bakhuvudet till exempel.

En ny kompis

Jag kom hem sent igår kväll för jag hade haft roligt, och i morse var det lite segt.
Så då tänkte jag att det var en sådan där dag när man läser hela dagen, i en trädgårdsstol, med en kopp kaffe.
En bra bok skulle jag läsa, En dåre fri nämligen, av Beate Grimsrud.
Den är underbart bra, vacker och alldeles levande.
Men så fick jag syn på något som gick att klippa i trädgården och på den vägen var det. Klippa är roligt, det fick bli en skrota-i-trädgården-dag istället.
Det är också en bra slags dag.
Jag har klippt bort döda kvistar i flädern.
Tagit bort fröställningar från aklejan, inte för att de inte får fröa av sig men för att liljorna ska synas lite mer.
Tittat på rosor.
Stått på olika stenar, en del med mossa.
Bäddat runt gurkorna med gräsklipp.
Sett att squashen blommar.
Och träffat en ny bekantskap!
Oxhuvudspinnare nämligen, så väldigt fin! Den brukar sitta hela dagarna på en trädstam stod det i boken, men just den här satt istället och klamrade sig fast i blomställningen på en av liljorna.
Den syntes faktiskt inte alls.
Sen hittade jag en fin larv, grön. Den satt också på en lilja men bilderna blev inget bra.
Sen började det regna och nu är det snart dags att laga lite mat.
Jag läser i morgon istället.

Dagens fynd.

Eller gårdagens snarare.
Under soffan låg de, alla de små delarna.
Där hade katten lämnat dem.
Det är blåmes tror jag. Fjädrarna är inte fullt utväxta, men man ser en svagt gul rand längs ytterkanten på det grå och då gissar jag blåmes. Och i kökstaket kröp en krabbspindel.

Hänryckningens tid.

Jag tycker att det är ett vackert uttryck, hänryckningen tid.
Att man rycks hän, ryck med och precis det händer hela tiden.
Man går på en äng. Det kändes så viktigt att gå dit, en av de saker som verkligen MÅSTE hinnas med idag och det tar ju inte så lång tid heller. Väl framme vadar man till låren i smörblommor. Det finns låga smörblommor också, av en annan art, och teveronika och väldigt hög ängssyra, den är vacker på ett sådant ostyrigt sätt ängssyran.
Verkligen något att ryckas hän av.
Min äng lutar väldigt mycket och då kan man gå under blommorna.
Man står under lupinerna, de är lila, och kråkvickern som också är lila. Innan den slår ut ser knoppen ut som en liten ryggrad.
Det finns vitklöver med obegripligt långa stänglar och kärringtand, gökärten har satt frö redan och alla träd har löv. Allt är hänryckt, medryckt och tillsammans rusar vi in i sommaren, blommorna och jag.
Och i trädgården blommar redan åtta olika rosor. De tidigaste fäller redan sina kronblad.
Det är den tionde juni.
På bilden syns daggrosen tappade kronblad på den vita klematisen stora friska årsskott.

Möten.

I vintrast var det möten hela tiden och svårt att få tid att skriva.
Nu är det också möten, fast av ett helt annat slag.
Möten som är bra för skrivandet, vad jag än vill skriva om.
Nyss till exemplen, när jag gick till brevlådan.
Då satt det en för mig ny granne på ett av de nedre trappstegen. Den var väldigt kamouflerad men jag såg den i alla fall.
En ligustersvärmare.
Som ramlat ner.
Och då måste jag rädda den.
Det roliga med fjärilar är att de ganska gärna klättrar upp på ens hand, jag tror det har med kroppsvärme att göra.
Fötterna är som tunna remsor av kardborreband, de fastnar i den tunna huden på fingrarna. Inte mycket, men tillräckligt för att den här ganska stora fjärilen skulle kunna hålla sig fast.
Tyvärr saknades ett av frambenen, så den haltade när den kröp över min hand.
Jag satte den på taket till cykelhuset.
Den såg lite strandad ut på ett ganska sorgligt sätt, men där ska väl åtminstone ingen trampa på den.

Bada.

Nu är det badsäsong, äntligen.
Vattnet är mjukt och luktar gott, godare än jag minns faktiskt och då minns jag ändå en alldeles underbar doft.
Vass luktar det, och färskt trä. Och brygga och aborre, levande aborre.
Det är ganska varmt också, 20 grader minst.
Och fullt av glada grannbarn.
Men då är det så här, att även om vattnet är varmt och även om man är till exempel tio år ungefär så blir man ganska kall efter timmar av badande.
Genomblöta, vitblå och alldeles gåshudade står de på bryggan i en pöl vatten. Underkäken hålls krampaktigt still när de förklarar för föräldrarna att de "inte fryser alls"...