Över styr

Jag samlar på saker, natursaker.
Fjädrar, äggskal, kottar, fröskidor.
Och ifall jag hittar någon som har dött kan det hända att jag försöker samla på den också, ibland går det, ibland går det inte.
Sådana som lever samlar jag i minnet och som foto.
Någonstans i samlingen finns ett koltrastägg som min pappa plockade ur ett bo på fyrtiotalet och blåste ut som naturkunskapsläxa, så gör man inte längre.
Man inte ens får göra så.
Häromdagen fick jag se en annan samling, som någon annan samlat ihop. Han samlade i hela sitt liv och när han dog ärvde släktingarna samlingen, så pinsamt.
Och sen ärvde en liten hembygdsförening den.
Vad de nu ska gör med den.
Det är lite svårt eftersom den delvis består av fridlysta saker som man inte får samla på och inte heller sälja eller knappt ens ge bort.
Mannen hade ägnat sina dagar åt att sno ägg ur fågelbon, hela kullar, år efter år. Rovfåglar också, havsörn, pilgrimsfalk - alltihop. Och han dokumenterade allt också, nogrannt. Var han hittade ägget och hur han gått till väg.

De uppstoppade fåglarna däremot köpte han, men de var förmodligen inte lagligare för det. Havsörn från 1993 till exempel, hur stod det till med havsörnsstammen 1993?
Hans samlande hade gått helt överstyr.
Det ska inte mitt göra.

Det är också så meningslöst. En tornseglare som hänger i en ståltrådsögla från taket i ett hemligt och mörkt rum - vad är det? Mot en som flyger mot takåsen i kvällsolen strax efter midsommar...

En liten skugga

En av mina unga släktingar kom och sa att han hade fått en sten i örat.
Fast inte i örat utan strax bakom och när vi tittade visade det sig vara en fästing.
Jag fick inte ta bort den utan det skulle hans mamma göra, med pincett. Sen bar hon iväg med fästingen för att krossa den med en sten.
Och så säger han lite frågande, den är ett djur?
Sen konstaterande, fästingen ÄR ett djur, och till sist upprört - du får inte döda den!
Han förklarar för oss att fästingen är ett djur. Den har små ben. Den satt bakom hans öra för den hade hittat en liten skugga där.
Och den hade det så mysigt.
Hans kusin har precis fått borelia...

Äntligen färdig

Nu har jag suttit i flera veckor (ganska många faktiskt fast bara några timmar om dagen) och ritat spaljeer, beskärningsinstruktioner, grönsaksland och stödpinnar. Tekniska trädgårdsgrejer och jag förstår att det låter lite trist men det är det inte.
Bara lite.
Mest är det som ett pussel, eller något slags meditativt spel och jag har kunnat lyssna på radion under tiden också. Kulturnytt, matprogram och sommarlovsföljetong, allt det där som jag annars jämt missar eftersom det inte går att ha prat i bakgrunden när man skriver. Så därför är jag förvånandsvärt uppdaterad också, det känns skönt.

Och NU! Nu är jag färdig! Alla beskrivningar, en hel del smådjur, hela grönsakslandet - färdigt! VAD jag är stel i nacken, herregud vad gör man åt det?
Att koppla av med lite trädgårdsarbete eller romanläsning funkar dåligt eftersom man då har nacken i samma löjliga vinkel?
Det får bli tigerbalsam och lite kaffe, en simtur kanske. Simturer hjälper mot nästan allt.
Och det är 23 grader i vattnet.

Vanliga saker

Det finns sådant som är vanligt och ändå ser man det aldrig.

Som tvestjärtsungar.
Dem ser man inte ofta, men igår hade jag samlat en stor hög med aklejblomställningar på en presenning för att kunna ta fröna och ge bort, och då, när jag grävde i den högen, då såg jag tvestjärtungar.
För första gången.
Jättesöta. De ser ut precis som de vuxna fast mindre och liksom lite genomskinliga. Det var ganska besvärligt att sortera ut dem, för jag ville ju inte av misstag torka någon av dem tillsammans med fröna.

De vuxna är också fina, titta på den här till exempel som försöker gömma sig i ett lakan. de begrep naturligtvis inte alls att det var rädda dem jag försökte göra...

En annan ganska vanlig sak i min trädgård är backnejlikor. Så här års ser man dem ofta, men i vintras - då hade jag nog nästan glömt dem!

Säsong

En liten stund nästan varje dag sorterar jag mina samlingar.
Så här års kommer det till nya saker hela tiden, allt ska tas till vara för man vet aldrig vad jag sedan kommer att behöva.
Till exempel kan behöva något vackert att lägga under det där särskilda fina som man EGENTLIGEN visar. Det spelar så stor roll hur sakerna exponeras nämligen. Det är detta som är skillnaden på en risig fjäder längs en regnig promenad (den ligger i gräset och är lite ful faktiskt men jag tar hem den ändå. Fast jag glömde den visst i jackfickan?) och en utvald fjäder, av skatstjärt, vacker lagd på till exempel knippen av tuvull? Eller fin sand från borrhålet för bergvärmen? Eller gula litorinasnäckor från Stora Rön?
Eller bara nerstucken i lite guldmålad wellpapp?
Att det blir något då, att berättelserna kommer nästan av sig själv om ramen är den rätta.
Idag har jag samlat ärtskidor av duvvicker, det blev säkert en halv liter, vädligt bra.

Och små fina kottar från magnolian, två nävar.

En kompis

Så här kan det bli när man lämnar dörren öppen.
Någon flyttar in.
På landet i Småland där jag var i midsommras är dörren alltid öppen, om det inte regnar. Eller är knottigt. Eller kallt, eller något annat jobbigt men vi hade bara fint och vackert väder med soliga vindar som höll de värsta knotten borta så vi lät dörren stå öppen.
Och då flög det in en bärfis.
Som landade på min handduk i tvättrummet.

Och bestämde sig för att lägga sina ägg där.
Det kan man kalla tur!
För mig alltså, som såg när det hände och jag tycker ju så mycket om att träffa små djur. Och bärfisar är så vackra, jag har en bärfis på mitt visitkort till och med. Det är bara när man råkar äta dem som de är jobbiga...
Men sen var det lite otur också för jag hade tänkt torka mig på handduken efter badet men det fick jag avstå ifrån nu.
Och när det var dags att fara hem satt äggen kvar okläckta så då blev jag tvungen att klippa loss en liten bit av handduken och lägga ute i humlen vid verandan. Hoppas de trivs i humle.

Nu finns bärfisen i min samling. Som ett minne nämligen, en del av samlingen ligger som minne. Och som en berättelse att ta fram när den behövs, på skolbesök kanske?

Jag har en liten död bärfis i samlingen också fast just nu minns jag inte var jag har lagt den?

Tornseglarens öga

Mitt allra viktigaste arbetsredskap är mina ögon.
Allting går bara rakt in, så mycket att se, så mycket som är vackert, spännande och underbart bekant sedan förut eller bara helt enkelt nytt. Jag kan skriva om det, eller rita av det eller kanske samla det i en vacker ask och sedan titta på det igen.
Att så många småblommor och gräs växer i rundlar till exempel, käringtand med en mitt av små, små blad och så de vackra gulröda kronorna i en skev cirkel runt omkring. Eller vitgröe i gruset, groblad i ett dike eller pilörten i fjol när de grävt upp marken runt busshållplatsen. Päronträd växer mera på rad och när paddan simmar flyter de små bakfötterna upp bakom henne.
Sådant ser jag, det tycker jag om.
På landet där jag var flög tornseglarna skrikande genom luften, minst nio i en svirrande flock. Det var de unga fåglarna, de övningsdök mot takpannor och svalholkar och ibland träffade de hålen och försvann ljudlöst in i mörkret.
Då tittade jag på dem, liggande på gräsmattan.
Och en gång fastnade en av dem i hålet till holken. En liten reva i trät och där satt den, alldeles stilla. Tillräckligt länge för att jag skulle kunna hämta kameran och ta några bilder men sen kom den loss hur lätt som helst.
Jag funderar lite på hur det fungerar med det jag ser och det jag tar kort på? Att det kompletterar och förstärker vart annat, så vill jag att det ska vara. Men tänk om kamerans bilder kommer att ersätta dem jag har i minnet? Hur blir det då med berättelserna?
Med kameran kommer man närmare, därför fick jag se tornseglarens öga.
Det tycker nog också om att se skulle jag tro....