Anteckningar om sådant som händer eller har hänt

Som jag tänker på eller har sett, sådant som någon sa kanske? Eller om jag läste något. Och så lite rapporter om sådant som jag hittar eller får, till exempel av pappa...

tisdag 30 mars 2010

Tre bra saker.

I en kruka som jag vände fram för att sätta penseer i satt en yrvaken nässelfjäril och tryckte.
Sen flög den iväg.






Och uppe under löven bakom huset blommar våradonisen. Vår adonis, det är vår i den, hör!
Då bestämmer jag att det är april redan nu och i april tänker jag vara lite ledig.






















Och sen kom en granne/kollega med ugglefjädrar som hon hittat i Gunnebo. Vi tror i alla fall uggelfjädrar, luddiga och fina. Mjuka. Bruna.
Jag fick dem!

Det var tre saker.
Dessutom svävade tre ormvråkar över mig när jag krattade runt i rabatterna. Men det har jag ingen bild på.

söndag 28 mars 2010

PROBLEMLÖSNING
OM jag får idéer när jag är ute och går eller åker buss eller så, då har jag ett anteckningsblock med mig för att skriva upp dem i.
Och om jag har glömt min anteckningsbok kan det hända att jag skriver på ett papper som jag lägger i fickan.
Men om jag inget papper har, händer det då att jag skriver ner idéerna i händerna?
Undrar fundersamma 1-2or i Lövgärdet. De vill verkligen veta, och ja, det händer att jag skriver i mina händer.
Men om det regnar och jag står så här - de visar, alltså med handflatorna uppåt, mot regnet, vad händer då? Försvinner idéerna då?
Och det hade jag inte tänkt på. Men så är det nog. Att då glömmer jag nog de idéerna, de som stod i handen, ja tyvärr...
Då räcker en pojke upp handen och säger lyckligt, men du kan ju ha vantar!
Ja.
Så nu vet jag det, väldigt bra.

måndag 22 mars 2010


Idag har jag varit på skolbesök.
Jag träffade en etta, två förskoleklasser och en tvåa på Hagenskolan. Och jag var så nervös, men det gick nog bra tror jag. Det kändes bra, de sa att det gick bra, barnen såg glada ut och ställde frågor och berättade.
De hade jobbat med naturteman av olika slag i alla klasserna så det kändes jättebra att komma och prata fakta med dem.
Först pratade jag om annat - om att skriva och rita, om skillnad på skönlitteratur och fakta, om hur det blir många böcker av min teckningar fast jag bara behöver rita en av varje - sådant.
Och sen var det koltrasttema.
Det är spännande att märka hur man kan lotsa samtalet framåt. För det är ju det där med mina koltrastar, ni vet. Att de är döda. Men inte begravda... Det gäller att berätta så att ingen blir upprörd. Och jag har ju en hel del att säga om levande trastar också för den delen.
Men inte bryr sig fåglar om begravningar?
Eller är de begravda nu, när de ligger i pannrummet här hemma och sakta sparas? Om jag sedan lägger dem på torra löv och lönnäsor, är det kanske begravning?
Och hur är det med djuren på museumet, de är ju döda allihop?
Barnen verkar vilja prata om döden. Precis allihop har någon egen historia som de vill berätta, och jag vill gärna att det ska finnas plats för deras berättelser när jag besöker dem. Det var roligt att höra dem, och det var väldigt härligt att se hur bra de lyssnade på varandra.
Och det var verkligt underbart att se dem när jag spelade upp koltrastsång för dem i mp3, att de kände igen sången och tyckte om den.
Att de alla log förvånat och liksom tittade lite på varandra och lite ut genom fönstret.


Kanske att någon undrar vad detta har på ett författarbesök att göra?
Jo, men jag skriver ju om koltrastar nästan hela tiden?

fredag 19 mars 2010

Jag tänker på ord.
Och på språk, på det man vill säga.
Om man skriver, då är det ord. De ska vara sanna och på något vis rätt och det finns mycket att ta hänsyn till. Svenska språket har sina begränsningar och även om jag gärna töjer dem så finns de där, att förhålla sig till.
Och om det ska var någon idé att just jag skriver måste jag använda mina egna ord, mitt språk sådant som det är. Annars blir det lite meningslöst, faktiskt.
Dessutom har varje text sitt eget språk. Personer som jag hittar på, händelser som jag väljer och ändå fungerar det inte med vilka ord som helst bara för att jag tycker att det verkar bra. Det måste vara precis de rätta.
Vissa ord känns fula, fast de inte alls är det och kanske säger de helt rätt sak. Men jag måste leta efter ersättningsord i alla fall, bara för att kombinationen av konsonanter inte ser bra ut. Helt subjektivt då alltså.
En annan gång märkte jag att jag konsekvent undvek ord som innehöll både t och r. Men det var en annan gång. Vad jag undviker nu vet jag inte än.


Och bildens bofink är från i fjol. Den hade flugit i rutan och var lite yr, men den kom sig.
Årets bofinkar har just kommit.

måndag 15 mars 2010

Jag har varit på bilderboksseminarium.
På akvarellmuseet i Skärhamn, vid havet och havet var fruset och alldeles vitt och glänsande.
Det brukar det inte vara.
Havet brukar vara grönt och varmt, fullt av brännmaneter brukar det vara och oftast är det juli, eller kanske möjligen augusti.
Märkligt.

Men seminariet var bra!
Museet hade sista helgen med serieutställning och även om vi mest sysslade med bilderböcker så fanns i samtalet hela tiden en koppling till bildberättande över huvudtaget och bilder för alla åldrar, gränser och begränsningar, mycket spännande.
Det var många samtal och tankar kring arbetsproccesen. Ett antal riktigt bra föreläsare delade med sig och det var intressant att höra om hur samarbeten kan leda till verkligt gränsöverskridande böcker - vare sig man sen gillar så utmanande bilderböcker eller inte. Vissa ämnen är så svåra att prata om eller ens känna till att böckerna kan upplevas som för svåra.

Dorte Karrebaek nästan dansade fram berättelsen om att göra en riktigt otäck skrämmande rättvisa - samtidigt som man själv ska stå ut med både arbete och sina bilder, vackert och smärtsamt.




Men kanske läser barn på ett annat vis än vuxna? Kanske finns för dem en saga av ganska klassisk snitt att läsa också i så skrämmande berättelser som Sinna mann? Och så får en och annan nästan som på köpet höra berättas om det svåra just det barnet upplever, själv eller i närheten?
Att tänka sig flera nivåer i läsningen kändes nytt och spännande. Att barnet hör orden och fattar dem som saga och omedelbar berättelse, medan den vuxne tolkar och förstår även det underliggande?
Och det behöver inte vara hemska saker, de olika läsningarna kanske finns i allt som är bra?



Själv tycker jag att bildberättandet är så svårt. Allt berättande är svårt, i alla fall det där som har början och mitt och slut, som en saga eller något där det finns handling och dramatisk skruv - det är SÅ SVÅRT!
Därför var det intresant att få ta del av många olika metoder och tankar. Ska man kasta sig in i arbete bara, låta pennan plocka fram historien från där den gömmer sig? Eller leta efter den, nog, dra och tolka, streta och putsa? Inget är fel och allt kan bli bra, men den självklarhet som föreläsarna beskrev sina arbetssätt med kändes rolig. Att vi har varsin karta och de är så OLIKA.

Den här bilden visar hur Gro Dahle förklarar de tre stegen i skapandet. Först famla och söka, länge och grundligt. Sen producera och sist putsa.
Själv beskrev hon sig som en lat person, som helst bara famlade och letade för det är roligast.
Som den gången till exempel när hon hade papper och penna bredvid sig i bilen, och skrev med ena handen samtidigt som hon körde med den andra och höll ögonen på vägen...
Tre diktsamlingar blev det på det viset...












Och här under ser man Anneli Furmarks något mer sansade genomgång av en workshop i serieberättnade.
När behövs det ord och när räcker bilden? Hur blir det begripligt? Vilka berättelser ryms på en sida och vilka behöver större utrymme?
Svårt...




Sen önskar jag att jag kunde göra och förlagen var intresserade av rikt illustrerade skönlitterära texter också för lite äldre barn. eller vuxna? Tänk att få fylla en roman med bilder, allt det ordlösa och streck som slingrar mellan orden, så vackert det kan bli! Så otäckt!
Helst vill jag ha ett soundtrack också, men kanske behövs det inte ljud för att åstadkomma det?
Förlagen rår jag inte över, men vad det gäller mitt eget arbete så är det ju bara att öva och jobba järnet.
Ingen brist på inspiration i alla fall...

onsdag 10 mars 2010


Jag har inte sett den själv, men pappa ringde just och hade en bofink i grannens trädgård.
Då kommer den snart hit.

tisdag 9 mars 2010

Jag tänker på skolbesök.
Nästan hela tiden faktiskt, på vad jag ska säga och hur jag ska säga det och i vilken ordning.
Och på om huruvida det jag tänker säga passar på författarbesök eller inte. Förra året var det någon/några lärare som inte riktigt förstod på vilket sätt skrivandet och samlandet hör ihop...






I år tänkte jag göra koltrast-tema.
För det har varit så mycket koltrast hela vintern och det känns som om det nog tänker fortsätta vara koltrast ett tag framöver. Själva besöken är strax innan påsk - då sjunger nog koltrasten också. Då är det koltrastvår.
Hela arbetsrummet är täckt av ett jämnt lager koltrastsaker. Foton, teckningar, samlarbilder, fjädrar. Någonstans finns ett ägg men jag kan inte hitta det, som tur är har jag det på kort. I en cigarrask ligger ett kranium.
Allt det här betyder att det kommer att handla mest om fakta. För att verkligen veta vad man skriver och ritar om måste man noga undersöka och titta. En hel, levande koltrast är så väldigt mycket, på bilden ryms bara det viktigaste.

Svarta streck på vit botten, det är inte alls det samma som en varm och spolformad fågel med förvånansvärt mjuk fjäderdräkt.
Och sången - hur ritar man den?
Det vet jag inte.
Den får jag ta med på fil.

torsdag 4 mars 2010


Jag vet inte om jag ska berätta vad jag har gjort de senaste dagarna.
Ni behöver ju inte läsa om ni inte vill?
Tidigare i vintras hände en sorglig sak vid äppelträdet ute vid busshållplatsen. En massa koltrastar bara dog. Kanske frös de ihjäl? Kanske åt de jästa äpplen, blev fulla och somnade i en snödriva?
Under några dagar när det var som kallast hittade vi en eller flera koltrastar varje gång vi gick till bussen. Fem av dem la jag i frysen. Där låg redan två visade det sig.
Och nu. Nu har jag skinnlagt dem. Tinat dem sakta, tittat på dem noga, noga och känt på den mjuka fjäderdräkten. Skurit försiktigt och frilagt skinnet utan att göra för många hål, hällt i salt för konservering och sedan fylld dem med en papperskropp. Vikt skinnflikarna försiktigt runt pappret, borstat dunen och fjädrarna rätt, lagt de små tomma benen där de ska vara och slätat till vingarna.
Det var inte särskilt lätt.
Men nu ligger sex koltrastar och torkar i pannrummet, det ser ut som om de sover. fast de ligger nog inte ner när de sover, koltrastarna?
Egentligen ser det nog mest ut som om de har dött.
Konstigt nog är det väldigt vackert.
En annan vacker sak är minnet i handen av ryggens fjäderdräkt.
Märkligt.
Jag har nog alltid drömt om att vara konservator tror jag.

tisdag 2 mars 2010






Om jag ska tänka och det ska bli riktigt bra är det bäst att gå ut.
Det är bäst att gå till skogen, helst Rådjursskogen. Jag kallar den så, den lilla bullriga skogsnutten mellan Norra Långevattnet och riksväg 40 som är min närmaste skog.
Fast där har varit fullt av snö hela vintern och väldigt svårt att gå. Tills idag.
Snön låg ju kvar såklart, men ändå. Att gå på skaren var som att gå på maräng, frasigt och gott.
Och så gick jag förbi ett helt översnöat blåbärsställe och över en liten torrfrusen mosse tills jag kom under en stor och solig tall. Det låg kottefjäll på snön under tallen, många, många. Och jag stannade till för att leta efter en fin ekorrkotte och då såg jag att det
singlade kottefjäll i luften, så fint!
Sen hörde jag.
Det knaprade och smaskade uppifrån tallen. Högt där uppe på en gungig gren satt ekorren och åt, svansen syntes fast bara lite. När en kotte var uppäten sträckte den tassarna efter nästa, jag kunde se de ljusa små armhålorna.
Ekorren åt och åt, jag balansade på skaren upp i en slänt för att se bättre och ta några suddiga kort. Sen fyllde jag fickorna med kottefjäll, för det kan vara bra att ha. Ekorren satt fortfarande kvar när jag gick.
I en skuggigare slänt, under en gran, hittade jag korsnäbbskottar också.