Och vidare.

Ja, vi blev ju färdiga, Caroline och jag.
Nu ska jag ha semester är tanken men det har man ju hört förr.
För vi har naturligtvis redan börjat på något nytt. Mitt i allt annat som händer pågår ett mail och sms-samtal om personer, miljö och händelser. Skurkar funderar vi på också, problem och lösningar. Syskon och föräldrar, land och vatten.
Vi får se vad det blir. För fast man TROR att man vet vad man letar efter så kan man inte vara säker förrän man hittat det. Och vi är två som letar, det gäller att hitta ungefär samma sak. Och känna igen det som ett fynd att bli inspirerad av.
Hur som helst har jag packat ner papper, penslar och färg för att ge mig ut och leta.
Det ska bli roligt, roligt, roligt!

Och det här är fönstret på finfina Bokskåpet. Det har vi tejpat igen. Där bakom har vi utställning med alla smådelarna till tre av Ina-bokens uppslag. Gå dit och titta!

Färdig.

Sådana här presenter får jag av barn jag känner, väldigt fint.
Då blir jag såklart glad!
En annan sak som jag blir glad av är att vara FÄRDIG med något. Det händer rätt sällan.
Med färdig menar jag inte utled utan klar, som att det som skulle göras är gjort och blev bra så att jag kan lägag det i en fin skrythög och gå vidare. Härligt!
Nu är det ju fina Ina-boken som är färdig. I morgon ska vi ha bokrelease på Bokskåpet, Caroline och jag och eftersom de har en utställninsgvägg i den bokhandeln ska vi bygga och göra fint idag.
Utställningen kommer att handla om bildernas alla delar och tro mig, det är många. Caroline tror att tre bilder får plats men jag gissar att vi bara får plats med en...
Hur som helst, vad det än blir så finns det att titta på månaden ut!
Gör gärna det!

Törnskata.

Det har inte regnat mycket på familjens sommarland i år.
Nästan inget alls faktiskt, fram till härom dagen för då kom det visst en skur.
Och pappa har som vanligt varit där nästan hela tiden. Om han ska någonstans så cyklar han, långsamt och uppmärksamt. Han tittar i diket men kanske tänker han inte alltid på vad han ser?
För på väg hem från Lagan en annan dag låg det plötsligt en törnskata i diket. Eller plötsligt och plötsligt, den hade legat där på väg TILL Lagan också. Och länge innan dess, det kunde man se för den var helt och hållet torr, som balsamerad istället för multnad.
Vacker som bara den.
Och DÅ kom pappa ihåg att jo, men den hade han sett förut? Flera gånger, fast liksom bara i getögat, utan att på riktigt se den och stanna till.
Mycket olikt honom faktiskt.

Ja, och sen fick jag den. Allt som är fint ger han till mig. Den kom i en chokladask, Anton Berg.