En bra dag på jobbet.

Igår hade jag så roligt när jag jobbade!
Ibland blir det så, eller ganska ofta faktiskt.
I våras gjorde jag ju en scenografi att spela in barnteve i. Det är en docka som bor där, egentligen är det en låda men vi låssas att det är ett rum under trappan till en förskola. Och så låssas vi att dockan är levande och samlar på en massa fina natursaker men egentligen är det ju jag som samlar.
Nu ska det lilla hemmet stylas om till höst.
Höstlöv är faktiskt en färskvara, precis som trattkantareller även om man torkar dem. Därför har jag varit på lite insamlingsrundor.
Trattisarna plockade jag redan i söndags, på väg hem från bokmässan. Jag valde de minsta och trädde dem på en ståltråd och de största trädde jag på en annan. Tanken är att de ska torka med fina hål så att det går att trä dem på rätt tråd sen.
En solig förmiddagspromenad runt Ståloppet gav lysröda asplöv,  ekollonhattar, kastanjer, små knippen av berberis och en hög blandade nypon. Och en massa andra löv - vackra.
Nu hänger nypon och berberis på tråd,  höstiga löv ligger på press i telefonkataloger och löv som fortfarande är gröna ligger mellan tidningsblad och tunga skivor.
De gröna löven är till en annan grej.
Kastanjerna möglade sist, den här gången har jag lagt dem luftigare.
Idag ska jag ta och gräva i gamla lådor för att se vad jag hittar.
Och kanske måla lite? Grönt?
Trattkantarellerna har redan krymt ihop till svarta små knortar.

Alsikeklöver.

Mellan mitt hus och busshållplatsen ligger lite ängar och hästhagar.
Där blommar det. Fortfarande sent i september blommar det, fast inte så mycket. Samma arter som i somras men med bara enstaka blommor bland tomma fröställningar, gula asplöv och förvuxna flugsvampar.
Häromdagen plockade jag en liten ruska alsikeklöver.
Jag skulle möta en kamrat vid bussen och plockade medan jag väntade, det fanns enstaka hallon också. Fyra stycken tror jag.
Buketten var mest ett rufs men jag satte den på köksbordet i alla fall och nästan genast började det dofta sommar i köket. Söt, vindstilla sommar.
Alsikeklöver luktar underbart, jag visste inte det. Nästan som gulmåra doftar den, man vill stå kvar i doftmolnet hela dagen.
Dessutom är den så vacker.
Igår plockade jag en bukett till, det var nog de sista tror jag.
Fast bilden är tagen i juli.

Pinne.

Häromdagen var jag i skogen med en kamrat. 

Vi plockade svamp i regnet, trattkantareller.

Och så kom jag ihåg att just där vi var fanns en pinne som jag velat fotografera en annan gång, för några veckor sen sådär. En fin pinne, men den gången hade jag gått till skogen utan kamera.

Det ska man aldrig göra.

Dagen därpå hade jag gått tillbaka för att fotografera pinnen, men då hittade jag en blomkålssvamp alldeles i början av promenaden och den var så tung så det var lika bra att gå hem.

I alla fall.

Vi letade upp pinnen.

Den var inte så snygg längre, för det hade regnat på den.

Egentligen var det nog en bit hoprullad granbark tror jag, balanserandes på några kala grenar i en rätt tunn torraka. 

Och nu var alltihop blött och gråbrunt och liksom lite sorgligt.

Dessutom blev bilderna suddiga.

Jag får väl gå dit igen, en soligare dag.

Dubbla löv.

Jag samlar vackra löv i telefonkataloger. Jag lägger tunga böcker ovanpå och väntar och sen efter några veckor är löven torra och platta och då kan jag ta fram dem och sortera dem i lådor och kuvert.

Ibland kommer de till användning, det är faktiskt sant.

Här är ett litet löv som hamnat på ett större när de pressades och då trycktes det stora löv nerv in i det lilla som en mönster.

Nu ser det ut så. 

Och om man plockar löven för tidigt ur press, eller om luften hemma är höstfuktig och lite sval så rullar de snabbt ihop sig igen. 

Löv som blev över.

Igår hade jag anledning att sortera runt i samlingarna igen.
Det gällde att hitta de rätta löven och kanske några gräs, helst inte för långa. Snäckor? Frön, nej inte frön.
Och inte alla löv heller, en del flög åt fel håll.
De här till exempel, de blev över.

Vad de blev över ifrån säger jag inte än!

Och det här är kärringtand, blommorna.
De har ramlat av från en bukett som blivit stående kvar i vasen sedan vattnet tagit slut.
Kärringtanden är en älsklingsblomma, men det har jag nog redan sagt?

Tidlösa

I min trädgård växer väldigt mycket tidlösa.
Alltså väldigt, väldigt mycket och jag är inte särskilt förtjust i dem för även om de är vackra när de blommar så är det oftast bara stora fulgröna blad som älskas av sniglar.
Plus att våra hundratals tidlösor inte brukar blomma.
I år gör de det.
I år när jag trodde att jag tagit bort varenda en så är det ändå kanske trettio kvar, spridda här och var och NU blommar de. Nu är det så som det ska vara med tidlösa, tidlöst nämligen. Vältande ljuslila blommor rätt upp ur jorden samtidigt som allt annat vissnar.
Sniglarna är också glada.
Och i söndags när vi satt ute och åt med våra söndagsgäster - de kommer varje vecka - så var det en liten snigel bredvid min stol som reste sig upp och tittade intresserat på mig. Då sträckte jag ner ett finger till den och den klibbade sig fast så där snigligt som de gör. En ganska liten snigel alltså.
Sen satt den där.
Med sulan kvar på stenarna och bara huvudet klibbat vid mig.
Och åt. På mig.
Den gnagde på min fingertopp!
Det kändes faktiskt ganska läskigt men mest kul och det gjorde inte precis ont, men ändå.
Det var alltså INTE en sådan där spansk utan en fläckig leopardsnigel. Jag trodde att de åt kompost och döda växtdelar?

Snigeln på bilden är en annan.
En spansk, den har krupit in i tidlösans nerramlade blomma.
För en gång skull har jag inte fotat själv.
Det gjorde sonen, för att jag säkert inte skulle missa detta fina.

Lyser rött.

Igår var jag i Botaniska, på promenad i regnet med kollega och prat om sådant som är viktigt.
Man ser mycket när man går tillsammans och tittar, det finns mycket att se.
Och nu har jag röda frön för ögonen, röda kärnor i minnet.
De lyser i en låda på bordet också, små blanka korn.
Idag skriver jag.
Det är både lättare och svårare.
Bilden föreställer Wilson-magnolian med kronan full av mogen frukt.

Dagens fynd.

Ibland hittar man saker flera gånger.
Dagar i rad till och med, det här är ett sådant fynd.
Det är flera veckor sedan vi bjöd på squashsoppa, den var god. Mycket tomat i och själva sqaushen helt sönderkokad. Till efterrätt var det saffranspannkaka.
Vi hade skördat vad vi trodde var lagom mycket sqaush men något sådant finns ju inte.
Det finns bara för mycket sqaush.
Så därför blev det en halva över.
Och den hade vi kapat lite slarvigt. Det satt en kvist kvar med lite blad och efter ett par dagar insåg vi att den växte.
Under några veckor har vi sedan följt utvecklingen. Nu finns det flera knoppar, stora blad och vackra vilda klängen åtflera håll.
Det tar förvånandesvärt lång tid för knopparna att utvecklas har jag märkt.
Men i morse låg det en halv sqaush i kökshyllan och blommade!
Såklart en hanblomma, det kommer alltid flest av dem. Fast nästa på tur är en honblomma. Det lilla fruktämnet sitter där och väntar på att utvecklas.
Då blir det sqaush på sqaush, det ser jag fram emot.

Ensam på toppen.

Det syntes att snigeln varit upp i de andra stänglarna också, för det låg bajs där.
Trötta stunder blir jag glad av sådant här.