Guld

Jag försöker få till bra sätt att visa saker på, fina saker som jag vill visa för andra så att de ser dem.
Att det är så svårt!
Allt ser ut som vanligt om man inte lyckas få med den egna berättelsen i det på något sätt, man måste plocka loss det ur sitt sammanhang och sedan peta in det igen så att sammanhanget syns.
Jag har ingen aning om ifall det fungerar men rätt ofta tar jag till guld.
Och när julklapparna var öppnade hade jag plötsligt sådär mycket wellpapp som jag önskat mig utan att säga det till någon. Det var inte wellpappen i sig som var julklapp tror jag? Eller så var det så? Jag minns inte vad den var rullad runt ens, och nu är den förvandlad till en fin rad att ha fjädrar i. Översta raden är koltrast, från en som var uppäten och spridd över stor yta ute på udden en snöig dag förra veckan när isen inte kändes helt säker.
Undre raden är mest vitkindad gås men lite kaja också från Djurgården en promenaddag i slutet av juli.
Sen ska det bli en rad kaja från Halmstad stadspark med matsäck och lite blandat de allra finaste.
Jag har två havsörnfjädrar till och med, kanske använder jag dem.
Och nedanför dem kan ni se hur himla fina tidningssidorna blev när de hade varit underlag till guldmålningen.
Dem har jag nu slagit in alla fjädrar i, som prydliga paket att vila i tills det är dags att sättas upp.
Jag gillar prydliga paket.

Blomvakt

Det är julkallt och pappa har åkt till landet, jag går upp och vattnar hans blommor.
Utanför fönstret till arbetsrummet har han sin fågelmata. Rödhaken sitter precis vid rutan och äter, i smyg. Man kan inte titta på den för då blir den rädd, men om man sitter tyst i fåtöljen syns den i spegeln på motsatta väggen.
Jag ångade ner efter kameran, så klart, men sen hade rödhaken flugit iväg och kom inte tillbaka på ett tag.
Då fick jag fotografera braxenskelettet som hänger i fönstret istället och frostrosorna som skymmer sikten mot sonens lilla stuga. Och ett magnoliablad men bilden blev suddig. Och sen var det dags att gå till bussen.

Koltrastvinter

Jag väcks på morgnarna av att koltrastarna uppfodrande kacklar vid fågelmatan.
Och jag tänker på koltrastvåren och längtar dit men det här är koltrastvintern och det gäller att överleva. En av hanarna är tufsig och skev, stjärtfjädrarna är glesa, hela fågeln lutar. Han hade nog inte överlevt utan en daglig näve havregryn, jag tror inte det.
Nu är han kaxig och stursk, jagar bort till och med tuffaste honan som annars är den som äter först.

Sortering

Idag sorterar jag.
Minnen och saker och bilder. Det kan betyda att jag målar eller fikar hela tiden för det är så många tankar som måste tänkas innan system uppstår.
Först målade jag klart några kungsfåglar, de är jättesmå.
Somligt kan inte läggas i askar. Man måste komma ihåg det i minnet istället, samla i hjärtat och då är det bra att måla. Jag ville målat en gran som jag mötte i skogen förra veckan. Som en koja stod den över stigen, man fick gå in i den och sedan försiktigt kliva ut igen på andra sidan. Där inne var det mörkt på ett vitt och snöigt sätt, som motljus. Barren lyste svarta.
Men när jag målade blev det en annan gran. En med kungsfåglar i, många.
Det blev fint.
Sen sorterade jag koltrastsaker. Det är några fåglar som jag stoppat upp, en massa dun i en burk, ett par vingar, en massa foton och teckningar, en målning, nej två och så alla orden. Orden kommer sist. Först ska jag sortera, sen skriva. Nu skriver jag bara minnesord och stolpar.
Koltrastarna ska få ligga på blad av junimagnolia, de är var och en större än en hel trast. Under de bladen kan det ligga röda lönnlöv kanske? Eller guld, guld är bra.
Vi får se.
Sen åt jag lunch.
Sen tittade jag lite på nötskrikan som äntligen kommer ner och äter. Vilken skarp blick den har!
Ja, och sen skulle jag gå till komposten och då låg det en liten grönfink precis utanför dörren, död och frusen. Varför märkte jag inte när den gick i rutan? Det brukar alltid höras och kommer man ut i tid klarar de sig ofta. Jag tror det är kölden som är värst. Att ligga omtumlad och yr på den kalla marken en halvtimme eller så, sen är det kört.
Ja.
Så nu har jag den i min samling.

Nötskrikan

Den tittar tillbaka.

Dagens önskefågel

I min trägård finns det ekar, ganska många.
Och snö.
Allt är grafiskt nu, randigt liksom och ljust fast på ett mörkt sätt.
Uppe vid berget, mellan ekarna rasslar ett gäng nötskrikor runt. Jag vill så gärna att de kommer ner till fågelmatan för det KAN de göra, men de har fullt upp med alla gamla ekollon som ligger överallt.
Jättestora och vackra far de runt. Det dånar om vingarna, stjärtarna är bruna solfjädrar mot snön, den ljusa magen. Jag vet att det är små fläckar av himmelsblått någonstans, himmelsblått och havsblått, men det syns inte för snön bländar mig.
Jag tänkte att jag skulle fotografera dem och gick ut och ställde mig under eken.
De tittade på mig, inte rädda, brunt huvud och nyfiken blick. Men hur det nu var så lyckades de hela tiden sitta så att grenarna var i vägen för kameran. Att de satt bakom grenarna, bakom ränderna i min vinterrandiga trädgård.
Då tänkte jag att jag matar dem i alla fall.
För eken växer här och fast jag ville det plockade jag inte upp ekollonen i höstas för det är så jobbigt. Nu kommer de att gro och växa till småträd och då får jag ta bort dem om jag inte vill att alltihop ska växa igen med ekskog.
Om nu inte nötskrikorna tar dem allihop?
Att vi hjälps åt då, nötskrikorna och jag.
Och SEN tänkte jag på ett gammalt ordspråk som jag nästan har glömt. Det är något om att "ungherrar och späda ekar ska man hålla kort" och betyder något slags motstånd mot överheten. För ekarna var kronans träd och dem fick man inte hugga ner - alltså gällde det att inte låta dem slå rot.
Nu tänker jag att nötskrikan är ändå tuffare än jag trodde.
Och att när de flyger hit till mig så kommer de med skogen, så att jag får vara i den också de dagar när jag inte hinner ut.
Fast någon bild blev det inte.

Det här är den enda fjädern jag kunde hitta, lite äten och ganska ful.
Och så är det några unga ekar som jag har dragit upp med roten.

Koltrastar i snö

Jag väntade på bussen igår, länge och förgäves.
Under tiden började det snöa, igen. Nattens snö låg fortfarande kvar på vägarna och nu kom det mer, luften blev alldeles prickig.
Det var vit himmel, vita hagar utan hästar, vita skogsbryn och på äppelträdets grenar låg snö. Varje äpple pryddes av en liten driva.
I trädet satt två koltrastar och en björktrast, björktrasten bestämde. Om någon av de andra kom för nära jagades de genast bort. Den var lite större också, och snyggt mångfärgad sådär som de är. När den åt av äpplen sträckte den ut sig och blev enorm bredvid de små kurande koltrastarna.
Förut, för några dagar sedan, innan det kom så mycket snö, då satt det inga trastar alls i träden. Som att äpplena inte var goda då innan de frusit.
Fast nu tror jag inte att det är så.
Nu tror jag att äpplena är ganska dålig mat, bara vatten och socker och dessutom iskalla. Som att äta glass på vinterutflykten, det vill man ju inte.
Men de har inte så mycket att välja på.
Och så tänker jag på hur det var i januari. När det var 12-15 minusgrader och koltrastarna satt hela dagarna och åt på de säkert jästa äpplena. Och sen hittade vi flera av dem ihjälfrusna under trädet, det luktade äpple om dem då.
Nu har jag precis lagt ut solrosfrön, talgbollar, linfrön och rumsvarma äpplen i trädgården så att i alla fall de sju-åtta stycken som hålls här kan äta sig varma.