Roligaste jobbet.

Det här läsåret ska jag göra roligaste jobbet.
Jag ska nämligen tillsammans med Tjörns alla tredjeklassare göra en guidebok. I en av skolorna får fjärdeklassarna vara med också för de låser tillsammans. Guiden kommer att handla om just Tjörn och ska innehålla sådant som ungarna väljer ut. Det kan tänkas bli HELT andra grejer än i en vanlig guidebok!
Det är meningen att barnen ska göra det mesta jobbet.
-Välja platser och komma överens om sina val.
-Ta fram fakta.
-Skriva, rita och måla så att det blir lockande beskrivningar och så inte minst göra kartor och vägbeskrivningar så att besökare hittar.
Fotografering får de hjälp med och så är jag då något slags redaktör för alltihop.

Hittills har vi hunnit med det här:
Alla klasser har fått besök där vi har pratat om uppdraget och vad det går ut på. De har föreslagit platser och saker som kan vara med och fått anteckningsböcker och Tjörnkartor av mig.
Sen väntade vi några dagar medan de pratade i klassen och valde ut en plats att visa mig.
Och sen besökte jag dem igen och vi gjorde utfärd.
Det visade sig att de valt väldigt bra platser allihop! En del ställen är ganska vanliga utflyktsmål, som Pilane och Åstol till exempel. Men med nioåriga guider blir det inte vanligt! Då ser man helt andra saker faktiskt och lär sig nya vägar och allt är mycket roligare än det brukar vara.
Sen har jag också fått se ställen som jag inte kunnat hitta själv...
Tyvärr kom det ett alldeles för stort regn en av dagarna så två klasser får göra utfärd en annan dag.
Inte för att vi backar för lite regn men det var inte LITE regn
Det var översvämningsväder.

På kartorna kan det för övrigt vara bra att varna lite för att vissa stigar och berg blir hala när det regnar...
Ifall man inte tänker på det.

ps. För mig är detta extralyxigt för även om jag varit på Tjörn i stort sett varej år i hela mitt liv så har jag bara sett ena hörnet. Knasigt att jag som verkligen älskar att göra utfärd har slarvat så med det!

pps. Och bilden föreställer en vit skogssnigel som vi träffade idag när vi undersökte en husruin i Gamla Myggenäs.

ppps. Och om nån undrar hur Tjörns kommun har råd med det här jätteprojektet så har deras driftiga kultursamordnare och litteraturpedagoger sökt och fått pengar från kulturrådet.

Snok.

Jag var ute på lite cykelärenden när jag såg en man som stod och tittade på något på trottoaren.
En snok.
Den ringlade, fast långsamt och hemligt så ingen skulle se den men vi såg den ju ändå både mannen och jag. Mannen hade solat näsan så den flagade.
Som vi stod där och tittade på snoken ringlade den in under ett staket och stannade tveksamt i kanten av gräsmattan. Det var en tant där, hon krattade. Kanske blev snoken rädd.
Tanten blev i alla fall jätterädd! Hon kom rusandes, alldeles upphetsad och istället för att stå inne i trädgården och titta på snoken, som alltså VAR inne i trädgården, så sprang hon ut till oss och ställde sig utanför staket.
En liten bit bort stod hon och så sa hon att hon var kolossalt rädd för ormar men hon såg samtidigt väldigt glad ut. Liksom uppspelt.
Jo, för hon hade ALDRIG sett en orm i sin trädgård förut! Och hjälp! Den kommer nog från sjön, den ska säkert gå tillbaka dit snart. Sa hon, om och om igen, som för att liksom trösta sig.
Fast hon såg alltså oerhört glad ut.
Sen förklarade hon att det kunde vara bra också med en snok för det finns minsann råttor i hennes trädgård och snoken kanske äter dem? Och paddor finns det, det äter snokar. Fast det är ju synd förstås...
Hon var inte rädd för paddor inte, nej då, för en gång hade hon och hennes son klippt gräsmattan och då låg där en sten, eller om det var en stubbe och så skulle hon flytta den. Och under satt en padda! Då tog hon handskarna, inte de här alltså (här visade hon sina handskhänder) utan ett annat par, och så tog hon paddan och satte den i en hink. Och sen klippte sonen gräset. Och sen satte hon tillbaka paddan.
Och då hade den kissat i hinken.
Jodå.
Jag kunde få snoken med mig hem sa hon, hon skulle hämta sin hink men jag sa att det inte var nån bra idé för jag skulle ju till affären.
Och sen är ju snoken sin egen också och ingenting för mig att få.
Även om det vore roligt om den bodde lite närmare.
Det var alltså en väldigt, väldigt stor snok!
Sen på hemvägen, tro det eller ej, då såg jag en snok till. En liten.
Och det här är snokägg som är kläckta. De hör egentligen inte hit.