Begravning.

Vi drack väl te tror jag när det plötsligt smällde till i balkongdörrens stora fönster. Den här gången flög hon för fort, domherren. Nacken var bruten när jag kom ut och fast den lilla kroppen fortfarande var varm så var hon död redan och alldeles bortom räddning.
Och trädgården var full av pulkaåkande kusinbarn så jag ropade på dem för de skulle få se. Så mycket värme i de små dunen! En sådan vacker färg! Och lilla stackaren! Och de har minsann jobbat med domherren i skolan allihop, i "en läsande klass".
Efteråt pratade jag och Rasmus länge om domherren och hennes död. Om att sist han var hos oss ville han så gärna hitta en död fågel för det vet han att jag gör rätt ofta. Så nu var han glad, glad och allvarlig på samma gång.
Nu blir det begravning och en begravning kan se ut på många sätt. Just denna lilla domherre kommer att få sin begravning med alla dunen i ordning i en liten låda i min samling.
Och som ett foto.
Och i minnet.

Så liten hon är i vuxenhänder.

Och så stor och dunig i en barnhand.

Fiskfågel.

Eller vad man nu ska kalla det.
Det är pappa igen, han gör såna här.
För att man måste ta vara på allt och förresten är de så fina, simblåsorna. De stora kommer från braxen och de små från mört. I taket i källarsalen hänger det massor. De ska bara torka och när de gjort det håller de hur bra som helst och då målar han dem och klistra på fjädrar och små fina spret och vips är det en finfin liten prydnadsfågel. Att hänga i granen eller i krykväxterna eller i taket eller lite varstans.  De kan också klistras fast på till exempel en fin sten.
Pappa säger att det är mört och braxen som är bäst.
Kanske säger han att det bara går med mört och braxen, men det kan hända att jag missförstod honom där. För det verkar ju lite konstigt?
I alla fall, SE så fina!

Den här bor i en liten låda.

Och den här har sin unge på ryggen.

Sista sommaren.

Det sista AV sommaren skulle det väl egentligen ha stått.
För egentligen är det vinter nu eller i alla fall sen höst. Ändå finns små fragment av sommaren kvar. Vissna visserligen och ganska sorgliga men så här års behöver man så lite.
Se här!

En fuchsia, kanske den allra minsta. Den blommar i akvariet nu och då är finns sommaren där, bakom glaset.

Viola hederasea, samma gamla planta som jag har haft sen jag flyttade hemifrån 1982. Urspungligen kommer den från Vita Sackvell-Wests trädgård. De man kan köpa i affären numera är lite mer kompakta.
Fast så väldigt o-kompakt som den blir av att växa på golver i grovköket blir den nog av ljusbrist mer än av gener.

Och så en sista citronfjärilen. Citronfjärilarna flyger bland de första på våren för de övervintrar med vingarna på. Just den här stackaren misslyckades visst med det. Jag hade tur och såg vingen på marken för solen bröt fram just då.

(annars var novemberluften just idag så till förväxling lik marsluft att jag kom på mig själv med att titta efter lekande paddor i strandkanten)

Allför sällan.

Det är lätt att glömma det som är verkligt viktigt.
Eller, jag menar, det som är verkligt viktigt för just mig. Att jag måste göra de sakerna, då och då, inte alltför sällan. Det är väl olika från person till person vad det är för något men för mig kan det vara att gå ut i något slags natur och hitta något. Och sen ta sig tid att titta på det och kanske lägga det i fickan och bära med det hem.
Det blir ett slags lugn då, i själen.
Lugn i själen är bra.
En dag för lite sen samlade jag röda löv, för att nämna något. Några gula också, men mest röda och sen la jag dem i glesa lager i gamla tidningar och plattade till allt ordentligt genom att stapla nationalnyckeln ovanpå. Nu ska de torka.
En annan dag, det kanske var i onsdags, då hittade jag de här fina fynden.

Kottefjäll av silvergran. Varje fjäll har en liten flärp.

Det lilla som fanns kvar av en grundligt uppäten hare. En ryggkota till exempel.

Och en fantastiskt överblommad fuchsia.

Ja.
I morgon ska jag nog leta lite igen.

Roligaste jobbet.

Det här läsåret ska jag göra roligaste jobbet.
Jag ska nämligen tillsammans med Tjörns alla tredjeklassare göra en guidebok. I en av skolorna får fjärdeklassarna vara med också för de låser tillsammans. Guiden kommer att handla om just Tjörn och ska innehålla sådant som ungarna väljer ut. Det kan tänkas bli HELT andra grejer än i en vanlig guidebok!
Det är meningen att barnen ska göra det mesta jobbet.
-Välja platser och komma överens om sina val.
-Ta fram fakta.
-Skriva, rita och måla så att det blir lockande beskrivningar och så inte minst göra kartor och vägbeskrivningar så att besökare hittar.
Fotografering får de hjälp med och så är jag då något slags redaktör för alltihop.

Hittills har vi hunnit med det här:
Alla klasser har fått besök där vi har pratat om uppdraget och vad det går ut på. De har föreslagit platser och saker som kan vara med och fått anteckningsböcker och Tjörnkartor av mig.
Sen väntade vi några dagar medan de pratade i klassen och valde ut en plats att visa mig.
Och sen besökte jag dem igen och vi gjorde utfärd.
Det visade sig att de valt väldigt bra platser allihop! En del ställen är ganska vanliga utflyktsmål, som Pilane och Åstol till exempel. Men med nioåriga guider blir det inte vanligt! Då ser man helt andra saker faktiskt och lär sig nya vägar och allt är mycket roligare än det brukar vara.
Sen har jag också fått se ställen som jag inte kunnat hitta själv...
Tyvärr kom det ett alldeles för stort regn en av dagarna så två klasser får göra utfärd en annan dag.
Inte för att vi backar för lite regn men det var inte LITE regn
Det var översvämningsväder.

På kartorna kan det för övrigt vara bra att varna lite för att vissa stigar och berg blir hala när det regnar...
Ifall man inte tänker på det.

ps. För mig är detta extralyxigt för även om jag varit på Tjörn i stort sett varej år i hela mitt liv så har jag bara sett ena hörnet. Knasigt att jag som verkligen älskar att göra utfärd har slarvat så med det!

pps. Och bilden föreställer en vit skogssnigel som vi träffade idag när vi undersökte en husruin i Gamla Myggenäs.

ppps. Och om nån undrar hur Tjörns kommun har råd med det här jätteprojektet så har deras driftiga kultursamordnare och litteraturpedagoger sökt och fått pengar från kulturrådet.

Snok.

Jag var ute på lite cykelärenden när jag såg en man som stod och tittade på något på trottoaren.
En snok.
Den ringlade, fast långsamt och hemligt så ingen skulle se den men vi såg den ju ändå både mannen och jag. Mannen hade solat näsan så den flagade.
Som vi stod där och tittade på snoken ringlade den in under ett staket och stannade tveksamt i kanten av gräsmattan. Det var en tant där, hon krattade. Kanske blev snoken rädd.
Tanten blev i alla fall jätterädd! Hon kom rusandes, alldeles upphetsad och istället för att stå inne i trädgården och titta på snoken, som alltså VAR inne i trädgården, så sprang hon ut till oss och ställde sig utanför staket.
En liten bit bort stod hon och så sa hon att hon var kolossalt rädd för ormar men hon såg samtidigt väldigt glad ut. Liksom uppspelt.
Jo, för hon hade ALDRIG sett en orm i sin trädgård förut! Och hjälp! Den kommer nog från sjön, den ska säkert gå tillbaka dit snart. Sa hon, om och om igen, som för att liksom trösta sig.
Fast hon såg alltså oerhört glad ut.
Sen förklarade hon att det kunde vara bra också med en snok för det finns minsann råttor i hennes trädgård och snoken kanske äter dem? Och paddor finns det, det äter snokar. Fast det är ju synd förstås...
Hon var inte rädd för paddor inte, nej då, för en gång hade hon och hennes son klippt gräsmattan och då låg där en sten, eller om det var en stubbe och så skulle hon flytta den. Och under satt en padda! Då tog hon handskarna, inte de här alltså (här visade hon sina handskhänder) utan ett annat par, och så tog hon paddan och satte den i en hink. Och sen klippte sonen gräset. Och sen satte hon tillbaka paddan.
Och då hade den kissat i hinken.
Jodå.
Jag kunde få snoken med mig hem sa hon, hon skulle hämta sin hink men jag sa att det inte var nån bra idé för jag skulle ju till affären.
Och sen är ju snoken sin egen också och ingenting för mig att få.
Även om det vore roligt om den bodde lite närmare.
Det var alltså en väldigt, väldigt stor snok!
Sen på hemvägen, tro det eller ej, då såg jag en snok till. En liten.
Och det här är snokägg som är kläckta. De hör egentligen inte hit.

Träd.

Bilderna är några veckor gamla.
De är från dagen innan det blev höst, vi vaknade till en dimmig morgon.
Dagen därpå var en höstdag.
Men det här är en morgon med sommardimma och sommaräpplen, sommarvått gräs att bli våt om sommarfötterna i, mycket våt.
Sen var det sommarvarma solklippor och musslor till lunch.
Trädet med äpplen i är ett av Viktor Anderssons gamla träd på Kälkerön. Det finns massor.

Uppäten.

När vi kom hem från semestern hängde passifloran i underbara rankor från taket utanför köksdörren. Väldigt vackert men jag ville ändå binda upp dem för att de inte skulle gå sönder och så hämtade jag en stol och ställde mig på den med snöre och sax.
Och då såg jag att något hade hänt.
Någon hade blivit uppäten.
Förmodligen en rödhake för i hängrännan låg rödbruna dun och en enda vingpenna som blivit kvar.
Då tror jag inte att det är katten för jag tror inte att hon kan ta sig hit upp.
Kanske att det är sparvhöken.

Tornseglare.

Tornseglaren är ingen svala fast den ser sådan ut.
Den är en seglare som seglar i luften, ibland ända upp i himlen för den följer vindarna och varma dagar kan de stiga väldigt högt.
Och sen ibland händer det att den seglar alldeles fel.
Ibland går den på grund och landar på marken. Kanske på en gård mellan hus där det bor människor och om de är mina vänner så kan det bli så att jag plötsligt står där med en varm liten fågel i handen.
Jo, för den känns varm fast den är så död.
Det är dunet och fjädrarna som gör det, att värmen samlas.

Trollslända.

Nu har jag inte skrivit något på jättelänge.
Dumt.
Men igår, då var jag i skogen. Med en kompis.
Vi plockade svamp. Det är underbart att plocka svamp! Mycket roligare än att till exempel rensa och äta den och det är ju jättekul så då fattar ni. Jag försökte plocka i hennes påse för att inte få för mycket med mig hem men det gick bara till viss del.
Min skog ligger mellan sjöar och motorvägar och om man verkligen anstränger sig kan man glömma vägen. Sjön glömmer jag inte gärna och mitt i svampturen passade vi på att bada. Det var en vass men vacker klippa och vattnet var brunt med sån där slammig botten som det gäller att inte råka nudda.
Sådant vatten är bäst.
Det luktar så gott, som skog och myr och just på det här stället kan man simma till myren. Ja, det är sant, man simmar en liten bit bara och sen har man näsan i tranbär och vitmossa. Allting är underbart om man bara kommer ihåg att inte sätta ner fötterna i den slammiga bottnen.
Efteråt satt vi på klippan och fikade. Runt oss flög trollsländor, stora bruna och små blå, och när en av de stora flög för nära vattenytan och ramlade i lyckades vi rädda den.

ps, överskottsvampen gav jag till mamma så det är ingen idé att ni ber om den.

På annan ort.

Jag är inte hemma.
Stranden är en annan, vattnet är hav. Det är ett annat hav.
Det är försommar, men en annan försommar. Försommaren är väldigt lik den vanliga hemma om man tittar nära men är den ändå på ett annat sätt. Varmare. Taggigare.
Det är andra träd som har slagit ut, några av blommorna känns som helt nya bekanta och alla jag möter pratar ett annat språk.
Nåja, nästan alla.
Då får jag samla på andra saker. Det kommer sig naturligt eftersom jag inte hittar samma saker som hemma.
Eller också gör jag det. Kottar, stenar, snäckor, frukter, det är ju precis som vanligt.
Fast alltså annorlunda.
Eftersom jag inte är hemma.

Snö.

Det snöar i min trädgård. Regnar också.
Fast inget vatten, bara blommor.
Jag sitter på trappan och dricker kaffe och hör så himla tydligt att det regnar, ganska tunga droppar men det är bara överblommade hanblommor från björken.
Björken är jättestor. Marken blir helt täckt med hanblommor. När man trampar på dem blir det ett gult smul av alltihop, det är ganska fint faktiskt.

På baksidan är det mera som snö. En kastvind drar genom körsbärsträden och sen faller flingorna, eller jag menar kronbladen, genom luften och landar överallt. Samma sak med lönnblommorna. Och ibland ringduvedun, om någon ringduva har slagit lite extra hårt med vingarna.

Och under magnolian ligger det tjock som blidväderssnö av vitrosa blad. De känns roliga mot fötterna när man går på dem.

Hemma igen.

Skolbesök ja.
Det är roligt det!
Nu har jag träffat tvåor på Tjörn, i regnet. Det blev inte så många skolor som det först var tänkt men detta löstes genom att de klasser jag besökte fick längre lektioner, ett upplägg som passar mig väldigt bra.
Jag har nämligen väldigt lätt för att dra över tiden...
Vi pratade om att göra böcker och om att få idéer. Om att hitta historier och att komma ihåg hur man tänkt. Om att få det så som man hade tänkt, om att få plats med alltihop och om att fylla ut platsen. Jag berättade om hur jag lagrar historier i mina samlingar och det kändes bra alltihop, väldigt bra. Skolorna och lärarna och eleverna och till och med litteraturpedagogerna (bara att de hade såna, jippi, jippi!!) var alla väl förberedda, precis som jag. Då blir det ju bra!
Fast en sak blir jag alltid så avundsjuk på.
När jag besöker skolor som ligger så där nästan-på-landet och nära-hav-och-skog som de här skolorna, då är det alltid flera barn i varje klass som berättar om örnar de har sett.
Jag har aldrig sett någon örn.
Faktiskt, visst är det lite synd om mig då?
Men  kan ni tänka er! I Skärhamn, där har de en havsörn på skolan! Uppstoppad visserligen och lite trängd under taket men ändå.

Det finns en historia kopplad till örnen också, precis som det gör till mina samlingar.

Efter lektionen följde en stor del av klassen mig till örnen så att jag skulle få se, tänk vilka snälla barn!
Fast den var ju alltså uppstoppad så en levande, vild och fri örn har jag fortfarande inte sett.

Och i ett av skåpen stod faktiskt en duvhök också, inknödd i ett hörn. Duvhöken hade vi ju pratat om inne i klassrummet för jag har nämligen en duvhöksfjäder med mig.

Passion.

Nu sitter jag här igen och förbereder skolbesök.
Jag förbereder alltid väldigt mycket. Men vad? Ibland undrar jag faktiskt.
För själva pratorna är ungefär de samma. Jag plockar fram det jag använt sist och uppdaterar lite, läser igenom och skriver ut. Det var det!
Sen återstår vad jag ska ta med mig för att visa barnen. Det är samlingen det.
Och det är detta som tar sådan tid!
Jag tar fram, gräver i ordning, gör rent, sorterar, fixar askar, ångrar mig, sorterar om, saknar bilder och sen gör jag de bilder som saknas.
Det ska bli två högar.
En "fjädrar" och en "annat". Visar jag ett fynd som kommer från ett djur eller fågel vill jag ha en bild med mig för att alla säkert ska veta vilket djur eller fågel jag menar. Och visar jag ett fynd som kommer från en växt måste jag ta i lite extra för det är lite, lite svårare att intressera ungarna för växter. Men det går!
Och det måste finnas en historia om fyndet.
Ibland gör det ju inte det.
Då får jag leta upp en...
Nu letar jag till exempel efter ejderhistorier. Kanske hittar jag något, kanske inte. Andledningen till att jag letar efter ejder är att jag har ett ejderkranie (lite småäckligt faktiskt) som jag fått av min systerdotter. Hittar jag inga andra historier så berättar jag om henne... Sen ska jag läsa på lite extra om aspen. Trädet alltså, inte fisken.

Och varför visar jag så mycket fynd?
Jo men det är ju för att det är roligt!
För att sakerna är så vackra!
Jag tycker om att visa och berätta om det fina för barnen. De berättar för mig också så det är helt rättvist.
Och vad har detta med författarbesök att göra?
Jomen det är ju naturfakta det handlar om? På något vis måste man ju ta reda på det man sen skriver och ritar om...
Till exempel genom att gå ut och leta.

Man kan säga att det handlar om passion. En stark och innerlig känsla, ett slags kärlek. Ja kärlek, till ungefär allt. Typ livet.
Och det här är en passionsblomma.
Såna samlar jag på.

Skiss.

Jag har hört att förlagen ibland säger att de vill inte ha hela manuset färdigt, inte alla bilder i alla fall. De vill ha storyboard och skisser.
Kanske känner de sig friare då, att påpeka sådant som de vill påpeka?
Storyboard förstår jag. Det är som en karta kan man säga, uppslag för uppslag hur man tänker sig så att det blir ÖVERBLICK. Man får en känsla för hur idén ser ut. Och sen skissar man.
Nu är det så att jag skissar gärna med pensel och akvarellfärg.
För att färgen är så viktig.
Jag kan inte se hur det ser ut förrän jag provat. Blir det bra så blir det bra, då kallar jag det "skiss" och blir det inte bra så gör jag om, tills det blir bra.
Sen ser det färdigt ut för den som inte vet bättre.
Men det är det inte. Ingen av bilderna är färdig förrän ALLA är färdiga, de är skisser tills allt är klart.
Och nu är jag rädd att det inte syns...
Storyboarden däremot, den är skissartad den. Och ofta ganska liten och besynnerlig. Plus att jag gör om den hela tiden...

Och det här är en dammig kajvinge i vårsolen. Den har jag fått av pappa.

Havssula.

Jag hoppades här i några veckor att jag kanske, kanske skulle få åka till Nordpolen.
Med Oden, ett isbrytarforskninsgfartyg.
Man skulle flyga till Alaska och sen åka med Oden nästan över Nordpolen till Tromsö och det hade varit jättekul.
Men sen valde de någon annan och det var över hundra sökande så nu är vi nog många som är lite besvikna.
Om jag hade fått åka, då hade jag till exempel kunnat få se en havssula.
Det hade jag gillat!

Textknappar.

Jag har ett knep för att få överblick över en längre text.
I går använde jag mitt knep, så här; jag skrev ut alltihop och la det i ordning på golvet.
Sen tog jag färgsorterade knappar och la på papperna. Varje färg betyder ett tema eller vad man ska säga. En känsla kanske, eller något annat som återkommer då och då. Med knapparnas hjälp ser jag om rytmen fungerar.

Sen hade det förståss varit skönt att ha texten liggande sådär ett tag men det går inte för jag har en katt. Så jag samlade in alla knappar igen. Det blev ungefär lika stora högar av varje färg utom av de lila.
Jag tror att det är bra.

Det är bara innehålls-rytmen som syns på det sättet. Om jag vill veta hur texten låter får jag läsa den. Högt.
Gissa om jag helst är ensam hemma när jag gör det?

Vissla i skogen.

Just när jag gick där och tänkte hur jag nästan glömt bort hur man gör. När man är med om saker alltså, det har känts lite den här vintern som att världen studsar på ögonen hur gärna jag än vill se ordentligt.
Just när jag tänkte på det.
Då hörde jag någon vissla bakom mig på stigen. Eller stigen och stigen förresten, det är nog en väg. Runt Lilla Delsjön och nu när den är nygrusad så låter den väldigt mycket också. Lite väl högt, det är svårt att tänka då.
I alla fall. Någon visslade bakom mig. På en vacker melodi, lite lagom avbrutet så där som man visslar när man egentligen tänker på annat. Jag vände mig inte om för då kanske det skulle sluta? Istället gick jag med så tysta steg jag kunde och låstades att jag tittade på sjön.
Sjön var jättefin.
Efter en liten stund blev jag omcyklad av en pappa och ett barn. Pappan vinglade långsamt fram och tillbaka över vägen samtidigt som han visslade, liksom lyckligt? Ja, så lät det. Som att vissla i skogen, en väldigt bra sak. Efter kom ungen ihärdigt trampandes på oväxlat 7-årsvis med svettig lugg och cykelkorgen full av grankvistar.
Ja.
Så då var jag med om det. Och märkte när det hände, rakt in genom både öron och ögon. Vilken tur!

Och det här är Alva och hennes mamma när de har stannat cykeln för att kolla på morgonstjärnan. Vill ni läsa om Alva får ni gå till biblan eller beställa böcker från mig.

Isväder.

Om man bara sticker ut näsan genom dörren är det faktiskt rätt vidrigt.
Men om man klär på sig och verkligen går ut, då är det riktigt skönt märkte jag. Och kul.
Så här blev det:
Först klädde jag på mig jättemycket. Alltså yllefillingar, vindbyxor, halsduk och vinterkängor. Bland annat. Och sen när jag stod på trappan och drog på mig storvantarna kände jag i händerna en reflex som ville rätta till isdubbarna. Fast jag hade inga isdubbar, det är ju inte ens någon is. Faktiskt är det knappt en iskallt om det inte vore för vinden.
Men lite is finns det för längs stranden såg jag små, vackra isklumpar längst ner på varje vasstrå. De rörde sig med vinden och vattnet men nådde aldrig varandra hur de än sträckte sig. Vackert och bra att se. För de var liksom ensama tillsammans isklumparna och just det behövde jag för att nu strax sätta mig och skriva lite.
På ett annat ställe hade vattnet slagit upp på land med tusen droppar. Nu låg där som runda bollar av klar och vitfrostad is. Jag är inte säker på om jag sett just sådan is förut?
Ja, och sen när jag stod på blåsigaste bryggkanten såg jag en skarv utanför mig. Den balanserade på den övergivna dykbryggan ute i vattnet, på yttersta hörnet, rakt mot vinden. Skarven såg ut att ha så roligt!
Det blir ingen bild.

Nytt år, nya vingar...

Igår var det inlämning på kursen jag går.
Senast 18.00 skulle materialet vara inskickat - så långt man nu kommit. Examinationen är på torsdag och till dess får vi jobba vidare om vi vill.
Jag vill.
För det är roligt! I mappen jag skickade in var det en del luddiga skisser och nu tänker jag rita rent dem. I och för sig fortsätter de att vara just skisser ändå. Jag har bestämt att det är så. Ofärdigt tills det är helt klart, allt kan ändras, alla bilder göras om, alla färger bytas ut och hela historien bli annorlunda.
Nej, kanske inte det sista, men det gäller ju att få bilder och ord att berätta just det jag vill berätta.
Det är svårare än det låter.
Eller också låter det tillräckligt svårt?
Hur som helst, nu fick historiens jäntunge lite vingar hon också, till slut. Fast de måste nog växa lite innan de går att flyga med tror jag...