Vi drack väl te tror jag när det plötsligt smällde till i balkongdörrens stora fönster. Den här gången flög hon för fort, domherren. Nacken var bruten när jag kom ut och fast den lilla kroppen fortfarande var varm så var hon död redan och alldeles bortom räddning.
Och trädgården var full av pulkaåkande kusinbarn så jag ropade på dem för de skulle få se. Så mycket värme i de små dunen! En sådan vacker färg! Och lilla stackaren! Och de har minsann jobbat med domherren i skolan allihop, i "en läsande klass".
Efteråt pratade jag och Rasmus länge om domherren och hennes död. Om att sist han var hos oss ville han så gärna hitta en död fågel för det vet han att jag gör rätt ofta. Så nu var han glad, glad och allvarlig på samma gång.
Nu blir det begravning och en begravning kan se ut på många sätt. Just denna lilla domherre kommer att få sin begravning med alla dunen i ordning i en liten låda i min samling.
Och som ett foto.
Och i minnet.
 |
| Så liten hon är i vuxenhänder. |
 |
| Och så stor och dunig i en barnhand. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar