Stjärntals

Man lär sig nya ord.
Det är så bra med språket, att det liksom är rörligt och töjbart. Rätt vad det är behöver man ett nytt ord och då kan man pussla ihop det av sådan som redan finns. Använda betydelser som växer och blir dubbla, det gillar jag.
Nu har jag lärt mig ett nytt ord för jättemycket. Verkligt jättemycket alltså, vi talar om enorma mängder här.
Stjärntals.
Lika många som stjärnorna.
Jag lärde mig det av en femåring jag tycker om. Han hade lärt sig på dagis.
Och det som är så bra med stjärnorna är att de blinkar också, och glittrar och lyser på natten om man hittar en tillräckligt mörk plats.
Det gör man nu ganska sällan.
Men förra veckan, i Kroatien.
På balkongen, ganska sent.
När gatubelysningen sakta slocknade och innan den tändes igen.
När det inte längre var fullmåne heller och inga moln.
DÅ.
Stjärntals med stjärnor. Jag tror att man såg vintergatan också, det gör man ju aldrig här. Så jag vet inte säkert för jag vet knappt hur den ser ut. Men ändå.
Hon på bilden tittar inte på stjärnorna, för hon tittar på grannens hus.