Domherren

Nu blir det ingen bild.
Ni får tänka er hur det såg ut, det är inte så svårt.
Jag skulle byta om för att gå till bussen men måste kolla lite på fåglarna först.
Och då satt hon där, den lilla domherrehonan, alldeles yr precis utanför sovrumsdörren.
Hon hade flugit i rutan. De gör det ibland när de blir skrämda, och kanske verkar domherrarna särskilt yra. Men alla de andra gångerna den senaste veckan har det gått bra. Härom dagen till exempel, då satt en hane och skakade uppbragt på huvudet en lång stund i äppelträdet efter att han skrämt mig genom att flyga rakt emot mig där jag satt på andra sidan glaset.
Den lilla honan satt bara stilla.
Jag öppnade dörren försiktigt och tog henne i handen. Hon höll de små fötterna runt mina fingrar och lutade allt sitt dun mot handflatan.
Knep hårt med ögonen, hängde med huvudet.
Alla färger på en domherre är helt perfekta. Skarpa kanter mellan rosagrått och svart, finbrunt och vitt. Näbben är enorm och bara ytterst lite korsad. Ska det vara så? Eller kom det sig av hennes yrsel?
Jag hade henne i handen en stund men sen tänkte jag att jag skulle ju gå. Så jag försökte sätta henne på marken.
Det ville hon inte, hon höll sig hårt i mig.
Men sen satte jag henne på lägsta grenen i gullregnet i alla fall, det är lä där, kanske kan hon kvickna till?
Ja, nu ser hon piggare ut.
Och katten sover flera timmar till.