Allra bäst verkar jag trivas i två tufsiga och mörka planteringar, där ganska fullstora granar står alldeles för tätt och marken är täckt av gamla barr.
Det är rätt konstigt egentligen, det finns väldigt mycket vackrare biotoper i min skog.
Men de brunmörka småskogarna är så fina. Det ser mörkt ut när man kommer utifrån, helmörkt. Som samma rå umber över det hela, smutsigt brunt med lite grönstick och skrikande sparvhökar. Tidigare på hösten växer där spindelskivlingar, nu är det bara tappade kottar på marken, och barr och gamla torrakor som ingen städat bort.
Ingen har städat, kanske är det därför jag trivs?
Mossiga stammar ligger kors och tvärs över stigarna, döda träd står kvar och lutar mot de som fortfarande lever. Alla gröna barr gömmer sig högt, högt upp över mig när jag står på marken.
Genom den ena skogssnutten rinner en bred och mossig bäck, just där når solen ner. På försommaren växer det kärrviol där och skogstjärna. Fina ormbunkar av olika slag och harsyra, fast den blommar. Kanske är det för mörkt?
I alla fall.
Det ser alltså mörkt ut när man närmar sig.
Det känns mörkt precis när man kliver in, ögonen tåras lite när de tvingas ställa om sig.
Men sen blir det ljust.
När man står inne bland träden har de en mycket varmare färg, mera som bränd umber, det är vackert. Och solen ligger i tunna stråk och linjer längs stammar och rötter, enstaka grenar lyses upp och ser ut att sväva i ingenting av motljus.
När man står där inne ser de soliga gläntorna en bit bort ut som vita hål av ljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar