För ett år sen närmare bestämt, när det sist var nödvändigt att höströja i matkällaren för att ge plats åt äpplen, rotsaker och fuchsior.
Det är lika spännande varje gång.
Jag stod och klippte i mina fuchsior, det tar flera dagar för de är många och stora. Allt klippet la jag bredvid mig och sen såg jag plötsligt fem-sex potatisar från förra året i högen av blad och grenar. Pappa hade lagt dem där utan att säga något.
Det var en blå sort, kanske Kongo och de hade grott så de var helt tussiga. Lite grand såg de ut som havanomener, alla utom en som istället hade långa vackra vägar av grodd med små potatisknortar här och var längs med.
Det är den jag har försökt fotografera. Det är faktiskt ganska svårt. Färgerna blir inte helt som det känns, skärpan vill inte lysa lika skarpt både på det lilla luddet på grodden som på björklöven runt omkring.
Ögat gör på ett annat sätt när det ser. Inte som kameran som liksom bara tar in allt det den riktas emot, ögat väljer. Fokus sätts på det viktiga, färgerna blir de man önskar se, skräp och oviktiga grenar runt om tonar bort och syns inte men när jag sen försöker fotografera kommer ju allt med.
Det blir nödvändigt att arrangera bilden för att den ska bli sådan som världen ser ut när man ser med sina ögon.
Jag börjar vänja mig vid det nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar