Snöhästar.

Det finns en runda i Visby som man kan gå med två vägar genom skog och en vid stranden och så väljer man lite beroende på humör och väder. Det blir en lagom promenad hur som helst.
Där har jag gått i stort sett varje dag nu i tre veckor.
Idag till exempel gick jag först längs stranden och sen i den nedre skogen, det är där det växer lärk. (i den övre skogen växer det nappträd)
Jag pratade i telefon ganska mycket med min kollega Malin och vi pratade om hästar och bilder av hästar och barn och sånt där som kollegor pratar om. Sen la vi på och så gick jag en bit till och sen kom jag till ett litet stall.
Tror jag.
Ett snöstall med murgrönestaket, pinnhinder och stornosade snöhästar. Det KAN såklart ha varit något annat också men jag gissar att pinnhindren var tänkta till hästar. Eller kaniner.
I ärlighetens namn var det inte så lätt att artbestämma djuren.

Ja, och längs stranden hittade jag den här, fast det var igår när jag gick åt andra hållet. I morgon åker jag hem och det ska faktiskt bli rätt skönt.
Även om jag redan planerar nästa besök här...

Skriver.

Jag är ju i Visby.
För att skriva, tillsammans med en massa andra människor. Alla har var sitt rum och så möts vi i köket eller i bastun.
Nu har jag skrivit ut alltihop igen, det är tredje gången sen jag kom hit.
Och brett ut det på ett bord i biblioteket för överblick.

ps, de små fossilerna som ligger utspridda markerar särskilt ställen i texten, samma sak om och om igen.

Hemifrån.

Jag sitter i Visby.

Innanför ringmuren, i ett högt beläget hus och det gör jag för jag ska skriva.

Därför har jag skrivsaker med mig, dator, pennor, anteckningsböcker.

Och pyttelite ritgrejer för jag ska bara skriva, bara-bara skriva. 

Skriva och promenera.

Och så promenerar jag i riktning mot en skogsdunge för det känns ju alltid bra. Jag passerar ett träd med murgrönekrona - de ser ut så här, en liten grupp dagisbarn i reflexvästar och en kyrkoruin utan tak.

Sen kommer en råkkolloni och sen ringer telefonen.

Någon vill att vi ska göra bilder, jag och Caroline.

Och det vill vi ju. 

Fast jag har bara några fattiga tuschpennor med mig och det är ju min uppgift att måla flödiga bakgrunder och små fina naturdetaljer?

Det blev till att köpa nytt, och då snålade jag så nu sitter jag här med bara rött, gult och blått, som på värsta målarkursen. Just den kursen skolkade jag rätt mycket ifrån så det blir till att lära nytt också...

Men det ska väl gå hoppas jag.

ps, jag var lite finurlig också för jag ringde Annika, hon kan sånt där med blandningar och grundfärger...

Det var igår jag promenerade. Idag ser det ut så här, inget skönt alls...

Svartmes.

Om det inte hade varit för den nya fina boken jag fick härom dagen så hade jag kanske missat den, svartmesen.
Men nu kände jag igen den med en gång! En liten smutsig och rufsig talgoxe, med vitt streck i nacken, just det! Strecket bara lyste och liten var den ju, mindre än blåmesen tror jag, rufsig och alldeles, alldeles underbar...
Välkommen till fågelmatan lilla vännen, du kan stanna så länge du vill!

Och boken i fråga, ja det var den här, Stora Mesboken av Stefan Casta/ Staffan Ullström.

Guldstjärna!

Man har en jobbarkompis och så jobbar man ihop i - säg - ett och ett halvt år.
Sen blir man plötsligt färdig.
Då är det så klart väldigt kul men också ganska läskigt. Lite sorgligt nästan, ensamt.
Vad ska hända nu? Hur går vi vidare?

Ända sen förra sommaren har vi träffast regelbundet - ibland väldigt regelbundet - och diskuterat, pusslat, pysslat och peppat. Dels har vi gjort detta som är det gemensamma, en bilderbok om flickan Ina och hennes vänner trädandarna. Och dels har vi haft egna projekt bredvid båda två och dem har vi diskuterat och bollat och det är så oerhört värdefullt att ha någon att göra det med! Sen har vi så klart pratat om annat också. Man hinner lära känna varandra ganska bra när man träffas så väldigt mycket...
Bäst av allt är kanske detta att ha en arbetskamrat. En kollega att kolla saker med och en vän att vända sig till.
Och sen när man jobbar ihop, alltså verkligen IHOP, så blir resultatet faktiskt mycket större än det någonsin kan bli när man jobbar själv. (och då menar jag inte tyngre, även om somliga bilder till sist vägde typ 300 Mb...)
Och man lär sig att visa det man gör. Och inte vara så himla rädd om det egna, samtidigt som det är just det man får möjlighet att värna om. Och hänsynen, ansvaret och allvaret i att hantera någon annans arbete, det sprider sig ju till det egna. Det är en mycket bra sak. Plus att det ÄR kul att hjälpas åt.
Men nu är allt färdigsorterat för den här gången.
Nu är det inte vi som bestämmer fortsättningen, om det blir någon.
Fast vi har ju andra projekt på gång, så klart:)
TACK Caroline, trettio guldstjärnor till dig!
Toijoii!

Fnurra.

Jag sitter och ritar.
Funderar över hur linjen nu skiljer sig från den jag gjorde när jag var tolv.
Många års övande har gett en säkerhet i handen som väl inte fanns då? Jag tänker att självförtroendet är både bättre och sämre nu.
Bättre för att jag vet vad jag kan och också att jag kan.
Sämre för att somligt inte går fast jag försökt så himla mycket, att det aldrig går och alltid blir fel och nu har hunnit bli det så väldigt många gånger.
Jag tänker att tolvåringen precis som fyrtioåttaåringen har vissa linjer och motiv som känns trygga och lyckade och dem vill hon säkert ha med på bilden. Och att annat är så svårt och samtidigt efterlängtat, linjen blir osäker och suddig. Utsuddad och iritad igen tusen gånger.

Medan jag håller på med det där får jag plötsligt syn på en liten fnurra.
Ett klänge från en av passiflororna som av någon anledning fastnat i det gamla halsbandet som hänger i skrivbordslampan.
Jag minns inte att passifloran klättrat över skrivbordet, men vackert är det.
Ett litet trassel som påminner om vikten av att hålla sig fast lagom hårt och samtidigt sträcka sig både hit och dit.

Bläckfisk.

I fredags blev jag bjuden på paella.
Det var bläckfisk i. Goda, vita ringar indränkta i rödgul sås.
Bläckfiskar är mollusker, som sniglar och snäckor och de har skal fast hemligt. Skalet är en halvhård pinne gömd inuti kroppen och den rensar man ut innan tillagningen.
Värdparet hade haft godheten att spara dessa skal till mig.
De gissade att jag kanske ville ha dem
Det ville jag.
Nu hänger de och snurrar i fönstret bredvid mitt skrivbord, förut såg man solen genom dem.