Funderar över hur linjen nu skiljer sig från den jag gjorde när jag var tolv.
Många års övande har gett en säkerhet i handen som väl inte fanns då? Jag tänker att självförtroendet är både bättre och sämre nu.
Bättre för att jag vet vad jag kan och också att jag kan.
Sämre för att somligt inte går fast jag försökt så himla mycket, att det aldrig går och alltid blir fel och nu har hunnit bli det så väldigt många gånger.
Jag tänker att tolvåringen precis som fyrtioåttaåringen har vissa linjer och motiv som känns trygga och lyckade och dem vill hon säkert ha med på bilden. Och att annat är så svårt och samtidigt efterlängtat, linjen blir osäker och suddig. Utsuddad och iritad igen tusen gånger.
Medan jag håller på med det där får jag plötsligt syn på en liten fnurra.
Ett klänge från en av passiflororna som av någon anledning fastnat i det gamla halsbandet som hänger i skrivbordslampan.
Jag minns inte att passifloran klättrat över skrivbordet, men vackert är det.
Ett litet trassel som påminner om vikten av att hålla sig fast lagom hårt och samtidigt sträcka sig både hit och dit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar