Sen blir man plötsligt färdig.
Då är det så klart väldigt kul men också ganska läskigt. Lite sorgligt nästan, ensamt.
Vad ska hända nu? Hur går vi vidare?
Ända sen förra sommaren har vi träffast regelbundet - ibland väldigt regelbundet - och diskuterat, pusslat, pysslat och peppat. Dels har vi gjort detta som är det gemensamma, en bilderbok om flickan Ina och hennes vänner trädandarna. Och dels har vi haft egna projekt bredvid båda två och dem har vi diskuterat och bollat och det är så oerhört värdefullt att ha någon att göra det med! Sen har vi så klart pratat om annat också. Man hinner lära känna varandra ganska bra när man träffas så väldigt mycket...
Bäst av allt är kanske detta att ha en arbetskamrat. En kollega att kolla saker med och en vän att vända sig till.
Och sen när man jobbar ihop, alltså verkligen IHOP, så blir resultatet faktiskt mycket större än det någonsin kan bli när man jobbar själv. (och då menar jag inte tyngre, även om somliga bilder till sist vägde typ 300 Mb...)
Och man lär sig att visa det man gör. Och inte vara så himla rädd om det egna, samtidigt som det är just det man får möjlighet att värna om. Och hänsynen, ansvaret och allvaret i att hantera någon annans arbete, det sprider sig ju till det egna. Det är en mycket bra sak. Plus att det ÄR kul att hjälpas åt.
Men nu är allt färdigsorterat för den här gången.
Nu är det inte vi som bestämmer fortsättningen, om det blir någon.
Fast vi har ju andra projekt på gång, så klart:)
TACK Caroline, trettio guldstjärnor till dig!
Toijoii!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar