Törnskata.

Det har inte regnat mycket på familjens sommarland i år.
Nästan inget alls faktiskt, fram till härom dagen för då kom det visst en skur.
Och pappa har som vanligt varit där nästan hela tiden. Om han ska någonstans så cyklar han, långsamt och uppmärksamt. Han tittar i diket men kanske tänker han inte alltid på vad han ser?
För på väg hem från Lagan en annan dag låg det plötsligt en törnskata i diket. Eller plötsligt och plötsligt, den hade legat där på väg TILL Lagan också. Och länge innan dess, det kunde man se för den var helt och hållet torr, som balsamerad istället för multnad.
Vacker som bara den.
Och DÅ kom pappa ihåg att jo, men den hade han sett förut? Flera gånger, fast liksom bara i getögat, utan att på riktigt se den och stanna till.
Mycket olikt honom faktiskt.

Ja, och sen fick jag den. Allt som är fint ger han till mig. Den kom i en chokladask, Anton Berg.

Tidsresa.

Jo, jag hade ju ett litet sommarjobb.
Som blomsterguide i Dolomiterna, sämre kan man ha det.
Ja, och då var det en tidsresa, på riktigt faktiskt att vi rörde oss genom tiden.
På morgonen nere i dalen, där var det julimorgon klockan sju och jag gick till bageriet för att köpa matsäckssmörgås. Med huvtröja för att det var morgon fast det blev snabbt för varmt.
Dalen och dalen förresten, den låg på 1390 meter över havet...
Sen åt vi frukost och sen tog vi en lift upp på något berg, till exempel upp till 2100 meter. Och då blev det som juni, med bara små, små knoppar på krolliljorna och en frisk blomning överallt, morgondis.
Vid 2274 meter lyste marken rosa av majvivor och gentianan som nyss gått i frö blommade överallt. Där gick vi bland smörbollar och fjällsippor och så helt utan förvarning svängde vi runt ett hörn och så var det vår!
Inget grönt i gräset!
Nästan lite snö!
Och massor, massor av lilla ljuvliga seldonella, jag blev så glad!
Uppe på 2480 meter blommade krokus och tussilago, marken var brunt nytinad och i sänkorna låg det snö.
En tidsresa, jag sa ju det!

Sommarjobb!

Jag fick ett sommarjobb.
Två veckor bara, men intensiva två veckor och en massa planering innan så det känns som mycket mer.
Jobbet var i Dolomiterna.
Det är alper det, Italienska alper. Vi vandrade och det var jag som var guiden. Blomguiden.
Jag gick med de som ville se på blommor och veta deras namn och hinna fotografera och tänka efter och liksom gå lite långsammare men ändå hela dagen och ganska långt.
Det passade väldigt bra för om det är något jag faktiskt är rätt bra på så är det att gå långsamt och få syn på saker. De växterna jag inte kunde namnen på fick jag ju lära mig och det var också praktiskt för jag tycker om att lära mig nya växter.
Ett sådant här sommarjobb kan jag tänka mig nästa år igen.
Men NU MÅSTE jag försöka få till det där med att skriva och rita också, för det är ju det som är huvudsaken.

Rödkämpar. Små men fina och väldigt, väldigt vanliga.

Alpklöver. Den är nog vackrast tror jag, ja det är den.

Alpvallmo. Med sol.

Fjällsippan. Som inte är en ört utan ett ris. Som en liten buske. En väldigt liten buske alltså.

Nysrot. Den har jag i trädgården hemma också.

En dag varje vecka var det utfärd till Gardasjön. 

...semester...

Det verkar som att jag har tagit ledigt från att uppdatera här.
Kanske är det lika bra att utlysa semester.
Inte för att det direkt är semester, inte alla dagar i alla fall. Egentligen händer det hela tiden saker värda att berätta men jag vill liksom inte.
Vill hellre vara ute.
Vill hellre allt annat än sitta mer än nödvändigt vid datorn.
Så då får det bli så. Sommaruppehåll.

Och på bilden är det fjädrar från en nötskrika som kusinbarnen hittade på gräsmattan.
Vi satte dem i guld, för det blir ju snyggast.

Boktips. Obs, reklam.

Jag sitter på trappan och läser i en bok jag lånat på biblan.
Blommornas värld av Ulf Svedberg
"Blombok för fåkunniga" kallar författaren den. Kanske är jag inte just fåkunnig när det kommer till botanik, även om jag långt ifrån är specialkunnig heller. Enligt baksidestexten ska den här boken inte lära mig något nytt men av någon anledning valde jag den i alla fall.
Vilken tur!
För baksidestexten har fel! Jag lär mig massor! Små, enkla saker som vad som går att äta, eller vad man kanske trodde förr gick att äta. Vad som ansågs bota eländiga åkommor som mjältsjuka och hypokondri - det verkar fungera bäst med väldigt bäska saker. Och sådana där enkla sammanhang som vad som växer var, vilka växter som är nästan som vänner med varandra, var det är extra roligt att leta växter osv. Allt möjligt som sällan står i vanliga floror hur bar dessa än är.
Så nu läser jag små snuttar om åkertistel, blåklocka, gran, brännässla och andra ytterst bekanta växter och det är jättekul!
Det står en sann sak på baksidan också. Så här;
"Boken kommer att göra dig nyfiken och skänker dig en smula botanisk allmänbildning".
Funkar på mig i alla fall.

Boken är från 1994 så den lär inte finnas att köpa. Och det exemplaret de hade på Mölndals Stadsbibliotek har jag lånat så ni får leta någon annanstans.

Häxägg.

Ibland dyker det upp spännande saker i växthuset.
Och om man har tur förstår man i tid vad det är.
Ett häxägg. Moget och vackert, lätt geleartat och vitsvampigt växte det strax innanför dörren.
När ett häxägg är moget kläcks det. På bara några timmar reser sig en stinksvamp ur skalet, stinkande och pompös. Hade vi inte plockat ägget hade det nog skett i kväll.
Lukten av en stinskvamp är, står det i svampboken "vedervärdig".
Det visste jag.
Men jag hade ingen aning om att svampen är ätlig.
När den är häxägg alltså, man äter själva bottnen, rå. Det finns de som gör det.
Jag gör det inte, och den färdiga svampen...
Boken gissar att den nog kan "avskräcka den mest hängivne svampätaren".
Jo. Det verkar troligt...

Vackraste trädet.

En gång när jag hade en rätt deppig tonårssommar irrade jag runt på skogsvägarna runt vårt sommarland i Småland.
Där mötte jag en gammal man på cykel. Han stannade till och så sa han allvarligt;
"Jag har idag kommit på att björken är det vackraste trädet."
Sen cyklade han vidare.

Ja, och nu är det så länge sen, nu cyklar han någon annanstans. Men varje gång jag går förbi den platsen tänker jag på det. Att björken är det vackraste trädet.
Det känns viktigt och sant.

Härom dagen behövde jag en björkbild och gick ner till den lilla skogsnutten vid sjön.
Där växer fina björkar men de är nästan helt dolda av körsbär och rönn.
Och nu är jag inte längre helt säker. Kanske är körsbär och rönn också vakrast?
Kanske är nästan alla träd vackrast? Så är det nog.