Alltså väldigt, väldigt mycket och jag är inte särskilt förtjust i dem för även om de är vackra när de blommar så är det oftast bara stora fulgröna blad som älskas av sniglar.
Plus att våra hundratals tidlösor inte brukar blomma.
I år gör de det.
I år när jag trodde att jag tagit bort varenda en så är det ändå kanske trettio kvar, spridda här och var och NU blommar de. Nu är det så som det ska vara med tidlösa, tidlöst nämligen. Vältande ljuslila blommor rätt upp ur jorden samtidigt som allt annat vissnar.
Sniglarna är också glada.
Och i söndags när vi satt ute och åt med våra söndagsgäster - de kommer varje vecka - så var det en liten snigel bredvid min stol som reste sig upp och tittade intresserat på mig. Då sträckte jag ner ett finger till den och den klibbade sig fast så där snigligt som de gör. En ganska liten snigel alltså.
Sen satt den där.
Med sulan kvar på stenarna och bara huvudet klibbat vid mig.
Och åt. På mig.
Den gnagde på min fingertopp!
Det kändes faktiskt ganska läskigt men mest kul och det gjorde inte precis ont, men ändå.
Det var alltså INTE en sådan där spansk utan en fläckig leopardsnigel. Jag trodde att de åt kompost och döda växtdelar?
Snigeln på bilden är en annan.
En spansk, den har krupit in i tidlösans nerramlade blomma.
För en gång skull har jag inte fotat själv.
Det gjorde sonen, för att jag säkert inte skulle missa detta fina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar