Sist jag var på musikfestival var nog Vaxholm -82 tror jag, med brustet hjärta och vackert ljus.
Det var vackert ljus i Krokstrand också.
Och vacker skog. Vacker fjord, vacker liten sjö, vackra hallonsnår. Vackra människor och vacker musik.
Och vackra hus.
Jag visste inte att sådan hus fanns längre, trodde de hade tagit slut.
Vi gick en väg uppåt genom skogen. Den skulle leda till en stenbrott men vi gick fel. Istället hamnade vi i brant uppförsbacke med enstaka gamla hus kvarlämnade i överväxta trädgårdar. Det såg ut som en oljemålning från tidigt 70-tal, ganska kladdig färg, mest grönt och ingen himmel.
Men det var alltså på riktigt.
Hela tiden hördes kletzmermusik, som på film.
Och rätt var det var zoomade kameran, eller om det var mina ögon kanske, in på en gräsig garageinfart och där satt orkestern.
Precis som på film.
Sen gick vi vidare medan musiken tonade ut. På nervägen var det tyst igen för då var filmen slut.
En annan film var tidigt på morgonen, när jag morgonbadade och trodde att de andra sov.
Uppe vid sjön pågick festen för fullt. Musik ut över vattnet, tillsammans med tidiga dimmor, damm och trollsländor. Jag simmade och simmade och sen när musiken tystnad simmade de andra också fast vid den andra stranden.
Det kan ha varit samma film nu när jag tänker efter.
På bilden är det sjön med mörker bland granarna och sol bara på enstaka björkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar