Barrsprickning.

Igår gick jag i skogen, på eftermiddagen när ljuset var liksom lite rött.
Och så tog jag en annan väg än den vanliga och då hamnade jag i ett risigt litet lärksnår.
Lärken är ett roligt träd.
Den fäller sina barr och får nya på våren, nu höll de på att slå ut. Som gröna nosar med morrhåren ännu hårt slutna och det fanns en blomma också, en enda rosa miniatyrkotte men den blev suddig på bild.

När jag hukade genom snåret för att nå själva stigen igen hittade jag någons fikaplats.
Först trodde jag att det var en sådan där plats i skogen dit höken flyger med sitt byte för att äta ifred. Och sen trodde jag att det var själva höken som blivit uppäten.
Men det var en kattuggla.
Sa pappa, det märker man tydligen på de jättemjuka fjädrarna och förresten har jag en kattugglevinge hemma att jämföra med.

Alltså de här fjädrarna på bilden är ju inte så mjuka längre och ingenting att pilla för mycket med heller, men några var mjuka och fina och dem tog jag hem. Man ser att det är räven som ätit på att de är avbitna.
Fast jag undrar lite hur räven fick tag i en kattuggla?

Skogspromenad i regn.

Plötsligt är det någon som ber mig göra något.
Så brukar det inte vara. Oftast gör jag först och lägger ner en enorm massa arbete och sen gäller det att någon är intreserad. Och då är de oftast inte det.
Men den här gången ville de att jag skulle skriva om skog och om människor som tycker om skog, på något slags mänskligt plan och det passar ju egentligen ganska bra för mig så då sa jag ja. Nu är jag inte så lite yr för jobbet känns stor och svårt men mest roligt.
Och igår gick jag i skogen med min farbror, jag valde honom för, ja. För att han bor vid en skog som betyder mycket för honom och faktiskt för mig också. Jag har inte varit där särksilt ofta som vuxen men just den skogen och den sjön med sina stränder och sitt hus har liksom satt sig i blodomloppet.
Han bor helt enkelt på en underbar plats och det vet han om så ni kan förstå att det var en fin upplevelse att bli visad runt.
Vi gick i skogen. Överallt satt det fågelholkar och det regnade ganska mycket och sen åt vi lunch och nu ska jag göra något av det.
Ja.
Och det här är inte skog fast nästan. Det är abborrar och en mört och en nässelfjäril och en björnspinnare tror jag. Och några småfåglar.
Hans samlingar var märkligt lika mina egna.

Litteraturveckan.

Den här veckan är det Litteraturvecka i Göteborg, så jag varit på skolbesök tre dagar i rad.
Jag har träffat barn i årskurs F-3 i Hammarkullen, Lövgärdet och Biskopsgården.
Det var jätteroligt!
I Hammarkullen var det extra roligt för när min pojk var liten bodde i vi i Hammarkullen och skolan låg på den ängen där vi brukade leka. Eleverna på skolan har tillsammmans med sina lärare anlagt en groddamm alldeles intill, är inte det underbart?
I Lövgärdet var det extraroligt för på den skolan har jag varit förut. Jag blir så glad när de ber mig komma tillbaka, för då var det kanske inte bara jag som hade roligt på besöket?
Och i Biskopsgården var det extraroligt för att..., för att... Ja för att det var det helt enkelt! Ryaskolan visade sig vara en ritkigt trevlig skola, i alla fall på lågstadiet.

Alla klasserna hade förberett sig så att eleverna visste att jag skulle komma och hade saker som de undrade över. De hade lånat mina böcker på biblioteket och läst. Det är bra. Besöket blir så oerhört mycket mer givande - inte minst för ungarna - om det är förberett. Egentligen tror jag inte att det spelar så stor roll hur de förbereder sig om de bara är taggade. Själv är jag alltid inställd på att vad som helst kan hända...

Och sen när jag kom hem låg det en duvfjäder utanför dörren!
Det är nog ringduvan som har tappat den. Den ser inte alls likadan ut som den duvfjäder som jag haft med mig och visat i klasserna, men det beror på att duvan har många olika fjädrar på kroppen.
Ifall någon undrar.

Vårsol.

Idag har det varit en vårdag.
Eller, jag menar. Det är en vårdag, den pågår fortfarande.
Det var vår redan på morgonen. I morgonsolen syntes alla sprickorna i isen och tre gulskimmrande rådjur lyste i trädgården. Jag tror att de åt av nävorna.
Både jobbfikat och lunchen fick bli ute i solen. Skogspromenaden är ju alltid ute, idag i sol. Går man i barrskog kan man nästan glömma årstiden om man bara tittar tillräckligt slarvigt, både träden och marken lyser gröna.
På den lilla sjön var isen nästan borta men vi såg inga paddor fast vi tittade jättenoga.
Och sen, inne bland granarna med extravilda rötter, var det något som yrde i luften.
Spännande tänkte jag, vad kan DET vara?
Snö.
Plötsligt hade jag alldeles glömt att det finns snö.

Och det här är en grävlingsskalle som har legat hur länge som helst på en sten i trädgården. Visst är den vacker?
Det växer ingen mossa på tänderna.

Personligt.

Idag har det varit trädgårdsdag.
Tredje på raken och samtidigt den första för i år, så känns det. Jag räffsar undan löven från i höstas så att de helt små snödropparna kommer fram.
Då dyker grannpojken upp.
-Hej Jessika! ropar han. Finns det några blommor?
Nej säger jag. Eller jo, lite snödroppar bara.
-Får jag komma och titta?
Ja kom du och förresten, det är en gul där, den slår ut nu tror jag. Pekar på våradonisen.
Som slår ut nu, faktiskt slår den ut precis nu så att den är färdig och fin, en gul liten sol just när han kommer fram och han har en kompis med och nu vill han visa kompisen.
Och just DÅ slår blomman ut.
De sitter länge och tittar. Småpratar lite, tittar på blomman, verkar glada.
Sen säger han,
-Tänk att den slog ut just när vi kom!
Helt glad är han, den begåvade ungen fattar att ta det personligt när blommorna slår ut, visar för sin vän hur man ska hoppa på stenarna runt i trädgården och sen försvinner de.
Sju år.

Tillsammans.

Mitt nya roligaste är samarbete.
Det är svårare än man tror och samtidigt lättare än man tror. Än jag trodde i alla fall.
Först gjorde jag Små kryp och gummistövlar tillsammans med Helen Rundgren. Vi delade på texten och fotona, och så gjorde jag teckningar. Men det var hennes idé och rätt lätt att se vars och ens kompetens så egentligen var det inte så komplicerat, bara stort.
Boken blev väldigt fin!
Sen bad jag Pia Johansson göra bilder till min text. Mycket spännande och ganska läskigt eftersom jag ju annars gör bilden själv. Att släppa in en annan människas uttryck är rätt utmanande men det blev bra! Pias bilder förvandlar texten till just det jag ville att den skulle vara - skojig och fartig för lite större barn.  Det hade jag inte kunnat göra själv.
Sen kom Caroline Röstlund och ville samarbeta från grunden och så brukar man ju inte göra! Nytt och spännande! Efter nästan två år är vi i hamn och nu kommer boken lagom till Bokmässan...
Och så nu då.
Nu bad Malin Eriksson mig att göra bilder till en serie hästböcker.
Så då måste jag släppa taget om texten och istället illustrera hennes berättelse, hitta hennes figurer och visa upp dem sådana som hon vill ha dem.
Och jag msåte vilja ha dem så själv också!
Jag tror verkligen att samarbete är bra! Jag kan riktigt känna hur jag växer av det här!
Lyllos mig!

Och vad ska det bli av alltihop? Spännande....

Måla med vass och sol.

Så här.
Det är kallt och is på sjön och fjolårets vasstrån bryts av ett efter ett av vinden.
Stråt blir liggande på isen, kanske fryser det fast och sen en dag kommer marssolen och den är ju varm.
Värmen samlas runt vasstråt så att det smälter en liten grop. Det blir ingen pöl för solen dunstar iväg allt smältvatten, bara en grop blir det och nu ligger vasstråt i gropen.
En annan dag kommer det först snö och sen en vind som blåser bort snön.
Och då är snön som ligger i vasstråts grop läat av gropens kanter så den blir kvar.
När det slutar blåsa går jag en promenad på isen och då ser jag bilderna och mönstren som blev.
Fint!
Ett annat år såg jag samma sak fast med gamla björklöv.