Skata.

Det blåste igår.
Det blåste hela helgen faktiskt, fåglarna for som vantar i luften.
En konstig sak, framför huset finns en sjö och en massa öppen luft. Jag såg vinden när den slog ner i vattenytan, den försökte gräva gropar men kom inte så långt. I vissa ljuslägen såg man alla vita gäss, hela vattenytan ända bort till Mölnlycke.
I andra ljuslägen såg man istället grågässen.
I alla fall, precis framför huset var det ändå nästan lä. På kvällen, när det blåste som värst och en av våra söndagsmiddagsgäster just insett att det nog fick bli övernattning hängde björkens tunna grenar rakt ner och svajade bara mycket lite.
Bakom huset däremot kastade sig rosenbuskarna runt med fågelmat och allt.

 

Sådant som lyser i november.

Små träd på vägen till bussen.

Vem är det här?

Häromdagen hade vi stor middag här hemma.
Vi åt gås, två stycken som jag stekte hela i ugnen.
Det var väldigt gott.
Nu har jag kokat rent ett av bröstbenen.
Bröstbenet är den där plattan mellan revbenen där vingmuskeln sitter. På fåglar är det ganska stort och den som vet vad man ska titta efter kan ganska lätt se vilken art benet tillhör.

I alla fall.
När benet var tvättat och färdigt såg det ut som ett ansikte.
Och jag tycker mig känna igen ansiktet?
Kanske är det en seriefigur eller så är det någon från en tecknad film? Det skulle också kunna vara ansiktet på en marinettdocka?
Det skulle faktiskt passa riktigt bra.
Då skulle dockan ha tunna polisonger och allvarlig, nästan lite sorgsen blick.

I samlingen hade jag redan ejder, rödhake och ormvråk.
En lite udda blandning nu när jag tänker på det...

Nya löv.

Nu har snart vartenda löv fallit av.
Skogen på andra sidan sjön är brunviolett med vasskant mot vintervit himmel fastän det inte är vinter än, tallarna verkar plötsligt väldigt gröna.
Längs sjön är det ekskog, i trädgården står några stora ekar och på marken under dem ligger ekollonen.
Nu gror de allihop för de vill vara förberedda och ha rot redan när våren kommer.

Ett ekollon har jag tagit in och ställt i en liten glasflaska i fönstret. Så brukade vi göra på dagis då när jag var fröken.
Först kommer roten. Den ska ner i flaskan så det gäller att vända ekollonet åt rätt håll.
Sen kommer det en liten, liten stam.
Till sist finns det blad också och då är det en trädkrona, ett riktigt träd är det som står i fönstret och lyser grönt som en hel sommardag.
Nu har jag sommarblad inomhus fastän det snart inte ens finns höstblad utanför huset, de blåser bort.
Förresten har jag höstblad inne också.
I samlingen nämligen.

Novembersvamp.

I lördags gick jag genom min skog, den vanliga skogen.
Den som är så fin.

Det finns vintervägar och sommarvägar, och höst och vårvägar också, man går olika beroende på väder och säsong.
Just den här vägen går genom en väldigt risig och mörk skog med mossig bäck och på våren kärrvioler. På sommaren och hösten går det inte att gå där för själva ingången är igensatt av höga brännässlor.
Nu har de vissnat.


Och då såg jag en fin sak som jag inte sett förut.
En liten svamp, lysande vit, utan fot.
Den växte på de vissna nässelstjälkarna.
Som om de vore träd!

Som tickor, fast en skivling och på träd, fast på nässlor istället.

Några växte till och med på väldigt visset gräs.
Jag blev jätteglad, men jag vet ju inte vad den heter för sådan svampar står inte med i svampboken och jag hittade ingen helt lik när jag googlade heller.
Sen hittade jag en vit svamp till, fast toppigare och med fot.
Den växte i mossan istället, som en vit jätte bredvid mossans fina små sporgömmen.
Jag vet inte vad den heter heller.

Titthål.

Ibland är det någon som har gjort något, till exempel i skogen.
Byggt eller lagt eller ordnat så att det blir på ett nytt sätt. Det kan vara som trolleri.
Om man har tur kan det vara det.
Om man har tur kan det vara någon som till exempel har satt fast en backspegel i en stubbe så att man ser en annan del av skogen i den.
Mossa, fast det är granstammar åt det hållet, som ett hål.
Kanske är det ett hål.
Kanske är det en port rent av, och hade man inte varit alldeles för stor så hade det här varit vägen till någon-annanstans, den som jag har letat så efter.
Fast nu är det länge sedan jag letade.
Numera stannar jag gärna här.

Lite senare, i samma skog, var löven röda. Väldigt röda.
Och då var det eklöv, det är också ganska konstigt.