Paus.

Tyvärr märker jag att jag inte skriver här längre.

Det är inte som att jag inte vill, men tydligen vill jag inte tillräckligt gärna.
Kanske beror det på att tankar och berättelser tar andra vägar? Kanske beror det på att det ibland är lite svårt att tänka och att tankarna måste få komma i sin alldeles egna takt?
Hur som helst pausar jag bloggen.
Men allt det som står kommer att finnas kvar och alla bilder. Och inget av det är precis dagsaktuellt vilket ju innebär att det inte heller blir gammalt. Så bläddra gärna bland inläggen! Det finns små texter om lite allt möjligt som har med att se eller träffa ungar eller rita eller så att göra och det finns faktiskt väldigt mycket fina bilder.
Den här bloggen handlar ytterst om att SE.

Och nu kommer här två bilder med saker jag sett helt nyligen:
En trädgårdssnäcka på ett paradisäpple, när det regnade i trädgården.

Och en helt överblommad ringblomma som gått i frö. Utan att jag sett det har det vuxit upp en krans av små blommor ur den stora blomman och de har också gått i frö. Hela odlingen var full av sådan här fröställningar och inte en enda blommande lyckades jag se. Så går det när man slarvar!

Sommarlov.

Jag märker att jag inte skriver här nuförtiden.
Det är synd.
Men kanske har jag sommarlov. Kanske måste jag vara lite ledig från en massa saker för att hinna med annat som också är viktigt.

Och här under ser ni några ärtväxter. Det av det vackraste jag vet tror jag. De är sorterade efter färg och visst är det märkligt, särskilt med de gula, att det finns så många och att de inte ÄR samma fast det ser så ut när man tittar lite slarvigt.
De gula är gulvial, humlelusern, getväppling, gullklöver, trådklöver, kärringtand och jordklöver.
Och de rosa är kråkvicker, rödklöver, harklöver, duvvicker och liten sommarvicker.
Visst är de fina?

Post.

Jag fick ett stort fint brev igår, från en av klasserna jag besökte under litteraturveckan.
Man får ju inte så ofta post nu för tiden. Det ÄR något annat än mail, faktiskt. Ett kuvert i brevlådan och man öppnar det och det ligger fina grejer i, papper på riktigt, sådant man ta i och bära i handen för att visa andra.
Eleverna berättade om besöket och att de tyckte det var spännande och många hade frågor om koltrastarna.

Jag hade med en koltrastvinge nämligen och i några klassrum visade jag den. Till exempel i deras. Så här såg den ut. Det är en hona och hon flyger inte längre och jag har tagit mig friheten att ha hennes vinge i en vacker ask att visa för skolklasser. Det är en begravning.

Medan de väntat på besöket hade klassen förberett sig genom att läsa i böcker och titta på bloggen och inspirerade av vad de sett hade de gjort fina teckningar av djur de tycker om. Se!

Och nu tänkte jag att kanske ska jag visa några av mina andra koltrastbilder. Kanske ser klassen dem?
För det var så sorgligt nämligen, fast det är länge sen nu. Men en kall vinter med mycket snö satt jättemånga koltrastar i ett äppelträd vid busshållplatsen och åt äpplen.

Kylan hade förvandlat frukten till isglass och kanske frös de ihjäl, jag vet inte, men några morgnar i rad låg det döda trastar under trädet. Oerhört sorgligt faktiskt, och märkligt vackert i den vita snön.

Och några av dem sparade jag. Jag stoppade upp dem så gott jag kunde, eller sparade vingar och fjädrar och det gjorde jag för att kunna visa dem sen och för att lära mig mer om koltrastar. Man kan också se det som begravning fast det bryr sig fåglarna inte om.
Människor bryr sig om begravning och jag är människa.

Det är ju så att jag samlar natursaker.
det är end el av mitt jobb, en viktig del.
Men om man vill samla på fåglar är det här egentligen inget bra sätt. Istället kan man samla fjädrar man hittar, rena fjädrar är inte farligt. Och vill man kan man tvätta av dem lite med vatten och diskmedel. Jag har gjort fjäderhyllor av wellpapp, det är jättepraktiskt.

Ett annat sätt att samla på fåglar är att göra samlarbilder av dem. Alltså måla av dem på små kort som man har i en fin bunt. Kanske går det att byta och spela med de här samlarbilderna också? Jag vet inte för jag känner ingen som har likadana...

Hela det här inlägget är mest till klass 3B på Emmaskolan, men såklart får vem som vill läsa.

Litteraturveckan 2015.

Litteraturveckan i Göteborg är så lyxig.
Stadsbiblioteket och skolbibliotekscentralen samordnar tusen författarbesök till alla skolbarn i hela stan känns det som, det är inte riktigt sant. Men 550 klasser får besök och det är faktiskt ganska många. Jag besökte 17 av dem.

presenter, vilken tur jag har!

"Mina" elever går i förskoleklass, ettan, tvåan och trean. De flesta av dem har modersmål som jag inte förstår och en del av dem var tydligt nybörjare i svenska. Men på att titta, fundera, fråga och bli glada är de inga nybörjare!
Att vara trevliga, roliga och helkloka är de väldigt, väldigt bra på.
Det är en ära att få vara deras gäst och det roliga är att de verkar gilla att få besök. Vi har pratat om böcker och text och bild, visst, det har vi gjort. Men som vanligt pratade vi mest om fjädrar, fjärilar, snäckor, lösa tänder, grodor, fåglar och årstider. Bland annat.
Ibland vill de att jag ska skriva en bok om dem och då brukar jag svara att det nog blir allra bäst om de skriver den boken själva.
Men nu kom jag på, jag skriver ju om dem!
De här besöken är så omtumlande jätteroliga så sen har jag dem kvar någonstans i kroppen länge, hela livet kanske. Naturligtvis är de med när jag skriver något sen, eller ritar med för den tiden. Eller fikar eller går i skogen eller vad som helst som är roligt.
Och som vanligt blir besöket bäst när klassen är förbered och ungarna har läst och funderat på frågor, och vet ni? I år var ALLA klasser förberedda!
Lyllans ungar som har lärare som tar dem på allvar! För det är det som det handlar om nämligen, när man låter barnen förbereda sig.
Ja.
Jag ville bara berätta det.
Och det här är en undulat som tyvärr har dött. Nu ligger den så fint i pojkens hand, han heter Allan och bor i Hammarkullen. Visst är det vackert!

En liten skalle.

Egentligen var jag för trött men jag tog ett pyttevarv i trädgården i alla fall. Bara ta bort lövhögen som av någon anledning låg på gången just där gången är som smalast tänkte jag. Och så sträckte jag ut räfsan och i sista minuten såg jag det lilla fågelkraniet.
Som låg på ett visset magnolialöv.
På ett vackert grönt julrosblad.
Under päronträdet, alldeles inne vid väggen, nedanför fönstret.
Helt nära fågelmatan.
Någon har flugit i i rutan utan att jag märkt det och därför inte blivit räddad och men inte uppäten heller utan bara legat där och dött och multnat bland löven.
Jag gissar på grönfink för kraniet är inte pyttelitet utan bara litet och näbben är ganska tjock och förresten är det mest finkar som flyger in i rutan. Mesarna har ett annat sätt att fly faror på, de klarar sig bättre från just fönster.
Ja.
Nu ska jag spara på den här lilla skallen.
Den kan få ligga i fågellådan.

Skogen.

Den lilla skogen som jag kallar "min" ägs ju av någon annan. Jag vet inte vem och kanske har den personen också glömt det för där är oerhört risigt med kullblåsta träd som ligger kvar sen åtsminstone Gudrun. En liten risig skogssnutt helt nära stan, överallt hörs motorvägen men på något vis lyckas kungsfåglarna överösta bullret. Jag älskar den här lilla skogen!
Och nu har det blåst igen.
Nya träd har fallit, flera av dem bröts högt upp på stammen så att det blivit högstubbar av dem. Det måste väl vara bra för alla som bor där?
Ja, och eftersom det är söndag så gick vi där. Det regnade lite men ibland kom ljuset fram och gjorde fint bland träden.

Smörgåsarna åt vi hos den nerblåsta aspen på ängen. Där hade älgarna redan fikat. Nu avslutas varje gren och kvist av en bityta, ljust trä, och i det leriga gräset under fanns trampspår.
På några ställen satt det grovt hår i små stjärnor, avskavt från hungriga älgar som sträckt sig efter de sista knopparna.

Förresten hörde jag en gröngöling när jag hämtade morgontidningen. Den lät som våren.

Begravning.

Vi drack väl te tror jag när det plötsligt smällde till i balkongdörrens stora fönster. Den här gången flög hon för fort, domherren. Nacken var bruten när jag kom ut och fast den lilla kroppen fortfarande var varm så var hon död redan och alldeles bortom räddning.
Och trädgården var full av pulkaåkande kusinbarn så jag ropade på dem för de skulle få se. Så mycket värme i de små dunen! En sådan vacker färg! Och lilla stackaren! Och de har minsann jobbat med domherren i skolan allihop, i "en läsande klass".
Efteråt pratade jag och Rasmus länge om domherren och hennes död. Om att sist han var hos oss ville han så gärna hitta en död fågel för det vet han att jag gör rätt ofta. Så nu var han glad, glad och allvarlig på samma gång.
Nu blir det begravning och en begravning kan se ut på många sätt. Just denna lilla domherre kommer att få sin begravning med alla dunen i ordning i en liten låda i min samling.
Och som ett foto.
Och i minnet.

Så liten hon är i vuxenhänder.

Och så stor och dunig i en barnhand.