Meddelande.

Jag är inte säker på vad de menar.
Det kan vara något om sill, eller så handlar det om blommande gula sommarfält?
En annan gång när jag såg ett sådant fält - gulblommande och oändligt - så var det inte sommar än utan bara försommar.
Och det var inte vare sig senap eller raps utan påskliljor.
Den här bänken gör mig glad, och det har den gjort många gånger redan men härrom dagen hade jag till sist kameran till hands.

Vintergräs.

Märkte just att det var länge sen jag gjorde något nytt inlägg.
Förra veckan, tog jag inga bilder alls då?
Jo.
För vi hade storfika med grannar och familj på onsdagen - 121212 - och då blev det till sist dags att sortera in sommarens samlingar.
På höga bordet till exempel, där var hela ytan dold under ett tjockt lager långa grässtrån i full blom. En driva av den allra ljusaste sommaren här inne, snö utanför fönstret. Det var innan det börjat regna igen.
När jag försiktigt lyfte stråna låg en tunn hinna av ståndarknappar kvar på bordet.

Luddtåtel heter gräset. När det blommar på sommaren lyser hela tuvan i rosa och varmgrönt, stråna är lena i handen.
Nu är de istället gyllengula och violettrosa. Fortfarande lena, det tunna luddet ger en sådan fin lyster.
Jag samlade ståndarknapparna i ett kuvert och packade vipporna i små paket.
Resten av stråna la jag i kaminen, det brann vackert.

Fossil.

Igår fick jag en present.
Igen.
Jag får hela tiden presenter, lyllos mig.
Den här gången var det en liten pappask märkt  Prehistoric Fossil Collection.
Framsidan är en lucka och när man öppnar den blir det ett litet tittskåp med fyra alldeles kolossalt urgamla fossil i var sitt fack.
Alltså, själva asken är ganska gammal den med men inte lika gammal som innehållet.
En hajtand.
En pelecypoda, vad nu det är för något.
Ett mossdjur, det är 440 miljoner år gammalt. Ja, faktiskt.
OCH en bit dinusaurieben!
En bit ben från en dinusaure alltså.
Då har de alltså funnits. Just den här sprang runt i Grand County, Utah för 150 miljoner år sedan.
Benbiten är liten och svart och ser ut ungefär som en bit grillkol.
Mossdjuret ser ut som ett mossdjur.
Pelesypodan ser ut som två snäckor som sitter ihop.
Och hajtanden är en tand och misstänkt lik gäddtanden jag redan har. Den ska nog få följa med på skolbesök tror jag, tillsammans med de andra tänderna.
Men säg det inte till barnen!

Asken när den är stängd.

Asken när den är öppen.

Förresten var det Barbro som gav mig den fina presenten, tack snälla!

Äpplen.

Vid busshållplatsen står ett äppelträd.
I år är det jättevackert.
Alla äpplena sitter på samma gren som en lysande röd svärm över trottoaren där man står och väntar. Resten av trädet är tomt och nu har ju löven fallit också.
Snart ska det komma koltrastar och äta av äpplena och kanske sidensvansar.
Det blir fint.
Jag åker inte med bussen varje dag men igår gjorde jag det och då hade jag sällskap med pappa.
Han och fåglarna är nog de enda som äter av äpplena.

Arbetställning.

En blyertsskiss som ska färgläggas, se där sjukgymnastens mardröm.

Och att någon annan gjort skissen gör inte det hela bättre. Jag spänner halva kroppen och koncentrerar sig för att göra skissen rättvisa, skymmer ljuset, dänger i lampan och jag kan ju inte sitta som folk heller.
Efter färgläggningen ska linjerna tuschas - pausen som kunde uppstått när färgen torkar försvinner om man gör flera bilder på en gång.
Resten av dagen linkar jag omkring och sträcker på mig...
Det är TUR att det är roligt!

Att måla bakgrunder i flera lagers flödig akvarell däremot, bara nyttigt från början till slut!
Man kan stå upp när man målar - om man vill.
Färgen måste hela tiden torka och eftersom papprena ska spännas upp kan jag bara göra två åt gången för sen är skivorna slut.
Jag byter vattten ofta och går runt, runt mellan skrivbordet, diskbänken och fågelmatan.
Det är också roligt.

Fast allra roligast är att se hur spännande det blir när allt läggs ihop. olika slags linjer, flera uttryck, flödigt färg och distinkt.
Det får ni se en annan gång.
Eller i form av andra bilder på en annan plats, tex här.

Vårkant i november.

Utanför fönstret regnar det och här sitter jag och målar en liten vårkant.
Eller nej, det gör jag inte.
Det var igår.
Idag tänker jag att jag ska skriva men det är svårt att koncentrera sig någon längre stund åt gången.
Lite får jag gjort, men jag var mycket mera effektiv igår.
För att i viss mån kunna behålla känslan av att få något gjort hänger jag alla bilder i snören över skrivbordet.
Det känns bra!

In-älva.

Nu regnar det igen men igår var en dag av magiskt ljus.
På förmiddagen ringde pappa och hade något i köket han ville ha fotograferat. Som vanligt släppte jag allt och gick upp. Jag funderade på vad det kunde vara. Han ringer ganska ofta och vill ha saker fotograferade, det kan vara vad som helst.
Den här gången var det var en in-älva.
Alltså en liten flygande skulptur gjord av simblåsan från braxen.
Till dun och vingfladder hade han använt söndertrasad silvertråd från en industrispole han köpt på loppis och nu hängde den i köksfönstret precis bredvid en nyutslagen orkidé.
Meningen var att de skulle synas på samma bild, in-älvan och orkidén. Förmiddagssolen skulle lysa genom det röda orkidébladet och vara kontrast till silverfladdret, men det blev inget bra.
Så nu får ni tänka er det röda istället, lite randigt liksom och vinrött på ett ganska ljust sätt med bara lite svärta.

Sen på kvällen lyste den mäktigaste fullmånen på länge.
Den såg ut att vara gjord av glass, apelsinglass.

Lysekil.

Den här veckan har jag varit på skolbesök i Lysekil.
Jag har träffat alla ettor, alla treor och några tvåor på grundskolorna i kommunen.
Det var roligt!
Hösten hade kommit lite längre än här hemma. Det regnade nästan hela tiden och eftersom skolorna ofta låg på landet eller i småsamhällen har jag sett otroligt mycket höstlöv.
Gult och gult och gult - gråa dagar men ändå så mycket gult i mina ögon.
Att träffa eleverna är oerhört roligt och inspirerande. De har massor av frågor och är uppriktigt intresserade, oftast uppmuntrande men ibland kritiska.
Klasserna jag mötte hade alla förberett sig. Det är så bra när de gör det för vårt möte blir så mycket bättre då, särskilt för eleverna.
Och som om det inte skulle räcka - i en av klasserna var det en elev som räckte upp handen och meddelade att hon hade en present till mig!
Jo, för hon hade läst på min hemsida att jag samlar på natursaker och att jag ofta får dem i present.
Och så hade hon tagit med sig hemifrån, tro det eller ej, en alldeles underbar liten hög med rävtänder!
Det är sant.
Rävtänder. Till mig.
Att man kan bli glad!

Färg, igen.

Jag hade precis gått in efter några timmar i trädgården.
Hade tänkt räta på ryggen mellan datorsittningarna, men det är ju inte precis räta på ryggen man gör i en trädgård så nu vet jag inte vilken verkan det här får.
Hur som helst. Grannen kom sättande och hade gjort ett fynd.
Ett färg-fynd.
Som jag förmodligen ville fotografera?
Så klart!
Det är brunt och lila och rosa.
En snigel, en potatis och hennes hand.
Och så bakgrunden då, det gör stor skillnad om man väljer stensättning och barjord eller höstgrenar och himmel.

Karpen.

En dag hade pappa fiskat en karp.
Den såg ut som fisken i sagan, ni vet den där som lovar en tre önskningar om man bara släpper i den igen.
Man kan till exempel bli lovad ett barn, eller en fantastisk skatt.
Pappa har redan barn, två stycken och dessutom barnbarn. Någon skatt behöver han inte heller så han stekte karpen och bjöd sina vänner på middag.
Jag fick benen.

Färg.

Idag har jag målat ett träd som sträcker sig över både fram och baksidan.
Det är grönt och frodigt, men har inga blad och lite här och var lyser lite nästan osynligt rött.
Så att andra röda färger sedan ska ha något att hålla sig i.
Bilden här föreställer ju inte trädet, utan blandlapparna som blev så fina när de torkat. Det kanske inte syns men de där röda och blå klutarna i ena änden blev en väldigt bra grön. För det här är en osynliga röda, den som är bortblandad.
Den tunna längs kanten behövde jag inte prova för den känner jag.

Sen målade jag en sandig strand utan snäckor. På baksidan fick vattnet slå in, fast bara lite och utan alltför vilda vågor.
Det gröna vid sidan av är ett gammalt träd som blev fel.

Regn.

Det stod i tidningen att det regnat rekordmycket i september.
Och då kommer jag ihåg en dag för lite sen när jag plockade trattkantareller.
Överallt i skogen massor av trattisar, stora och fina. De med orange fot är vackrast.
Foten är ihålig och där hade samlats regnvatten.
Ett litet regn i varje svamp, bara en droppe men det skvätte över mina händer varje gång jag bröt dem.
Regn i handen.

(Nu regnar det igen. Snart ska jag plocka svamp.)

Planering.

Nu var det dags igen, att planera skolbesök.
Det är roligt!
Den här gången ska jag till Lysekil.
Egentligen är det gott om tid kvar men jag gillar att tänka långt i förväg.
Lysekil är vid havet.
Jag gillar havet.
Så nu tänker jag på havet-fynd och havet-bilder och havet-text.
Text är svårast, men i mitt och Carolines projekt kommer de faktiskt till havet i slutet, och spolas upp på en strand, med snäckor, fjädrar och blommor.
Så då kan jag prata om det.
Fynden är lättast, snäckorna är redan packade.
Fjädrarna ska jag packa snart, men delar av dem var visst utlånade.
Och när jag grävde i samlingen efter snäckor hittade jag en liten ask med fjärilsvingar. Dem har pappa samlat ihop på det gamla dasset i Småland. Det är en fladdermus som sitter där på nätterna och äter. Högt upp på väggen sitter den och innan den äter fjärilarna skalar den dem som ett äpple. Vingarna strösslar ner på golvet.
Då har pappa satt en låda där att samla strösslet i.
Sen ger han det till mig, vad han är snäll.
Kanske, kanske tar jag dem med mig till skolorna. Om jag vågar.

En flottfärd.

Idag har Caroline Röstlund och jag jobbat med vårt bokprojekt.
Det som vi gör när vi kallar arbetet Toijoii.
Vi har ägnat oss åt små viktiga detaljer på uppslag nummer 9. Näckroskransar, nypongirlanger, småkrypskompisar och sådant.
Bilder består av tusen delar tror jag. Det känns i alla fall så i min arm, men när allt läggs samman blir det ju som vilken flottfärd som helst.
Eller hur?

©Toijoii

(ps, vi har ätit soppa också. och äppelpaj)

Granatäpplen

Fast långt ifrån mogna.
Några har inte blommat över än och några har knappt ens slagit ut.
De har vuxit på ett träd på ön Brac i Kroatien.
Det är inte jag som har plockat dem, utan en kollega. Men jag har varit på ön och jag har sett granatäppleträden så jag vet.
Att nu när det blir höst kommer granatäpplena att mogna och de flesta blir uppätna men snart är det i alla fall ungefär som i svenska trädgårdar.
Fallfrukt i drivor.
Hungriga småfåglar drar runt i flockar och pickar i i spruckna frukter som sitter ensamma kvar på träden medan ingen orkar klippa gräset för snart är det ändå vinter.
Det är vackert med äpplen och päron.
Kanske är det ändå lite vackrare med granatäpplen och clementiner...
Men dessa är alltså inte mogna än för de är från i våras.
De bara väntade på ett leveranstillfälle.

En som lever och en som är död.

Igår när vi kom hem från plantskolan fladdrade det i grovköket.
Det lät ungefär som en stor harkrank mot rutan men var en liten fågel. En gärdsmyg.
Ung och arg, förolämpad som bara den av detta att inte kunna ta sig ut.
Men hur hade den tagit sig in?
Jo, vi har byggplast över fönstren för själva rutan är på renovering. Och där finns en liten glipa, utomhus faller det sig inte bättre än att klätterväxterna når ända upp. I klätterväxterna hoppar gärdsmygen runt efter småinsekter och - ja. Så fann den då ett hål.
Hål är oemotståndliga,
En gärdsmyg MÅSTE helt enkelt in och undersöka alla hål som kommer i dess väg.
Och så var den i köket...
Himla tur att katten sov!

Dagens besökare kom buren djupfryst i en påse.
Det var en nötskrika som förolyckats någonstans i höjd med Onsala. Sen har den legat i först en frys och sen en annan och väntat för att till sist, idag, bli en present till mig.
Så nu har jag nötskrikevingar.
De är vackra.
Men de är ju vackrare när de sitter på en levande, flygande fågel förstås.

Två presenter.

Jag får presenter hela tiden.
Varje gång pappa kommer hem från sommarlandet har han något med sig.
Han ler förväntansfullt när han lämnar fram dem och nästan alltid blir jag glad.
Igår var det finfina presenter!
Jag hade hört om den påkörda kattugglan han hittat men aldrig kunnat tro att han skulle ge mig något så fint som en vinge. Att han skulle ha dem själv, så trodde jag.
Och ge mig till exempel ett dun.
Men nej då, den vingen som var hel hade han torkat till mig, så himla fin. Så bred liksom, och så väldigt brun och varmluddig.

Den andra presenten var ett hannäste på en lavig gren.
Det är nog en svarthätta som gjort det. Hanarna bygger en massa små prototyper för att honorna ska se vad de går för och välja den bästa.
Sen bygger de ett riktig bo att lägga ägg i.
Det här boet är byggt av blåbärsrötter och små torra grankvistar.
Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att han gjort det själv, pappa...

Glitter och fjädrar.

I fredags fick jag en present, jag kom på det nu.
Jag hade lagt den i ett kuvert så den syntes inte och jag glömde den.
En fin present var det, fjädrar från en sidensvans nämligen. Malins grannes katt hade tagit sidensvansen redan i vintras och när jag var där nu i fredags låg fjädrarna i en skål på verandan och väntade.
Hon hade sparat dem åt mig!
Att man kan bli glad!

Det är fjädrarna det. Det som ligger och glittrar i en glasskål är lite glimmer som jag hittade längs vägen häromdagen.
Tänk att det är sten, genomskinligt tunna skivor av sten.
Jag kunde lätt pilla isär skivorna med mina trubbiga fingrar och ändå är det sten.
Märkligt.

...det kom en liten vind och blåste iväg med dunet...

Arbestplats.

I morse fick jag äntligen tag i fönsterrenoveraren. Nu kommer han snart förbi så får en bedömning.
Egentligen skulle jag, borde jag verkligen, ha ägnat sommaren åt att måla och kitta åtminstone de fönster som vätter mot sjön.
Men så blev det inte.
Inte i år heller. Åh, vad jag inte vill måla fönster!
Istället har jag suttit och målat på något som förhoppningsvis blir en bilderbok.
En välsignat regnig sommar för sådant arbete, jag och radion, regnet utanför och lätt, lätt, lätt att koncentrera sig på detta roliga.
Så här ser min arbetplats ut just nu.
Hur fönstrena ser ut tänker jag inte visa för er.

Ladusvala.

Vid vår busshållplats ute vid stora vägen flyger ladusvalorna.
De har häckat i något av alla stall och nu far de fram i vilda flockar tätt, tätt över asfalten. Att bara svepa fram helt nära marken, det är lätt att förstå att de väljer att flyga just där.
Fast ibland blir någon av dem överkörd.
Häromdagen till exempel, då hittade pappa en svala som låg död helt nära busshållplatsen.
Hela den lilla finflygaren var förstörd och borta, bara en vinge fanns kvar och den satte han då upp inne i busskuren.
Under en list.
Så den speglar sig i glaset.
Och nu flyger svalan igen, i alla fall tills de kommer och städar kuren.

Flickslända.

På morgonen, sländan satt fast i ett spindelnät på bakgården.
Inte mycket att göra. Benen fäktade lite, men vingarna hade redan ohjälpligt klibbat fast så jag lät den sitta.
På eftermiddagen var den fortfarande kvar.
Kanske hade spindeln övergivit nätet?

Röda snören.

När vi kom hem satt det fina röda snören i rodendendronen.
Någon hade knutit dit dem, blanka paketsnören som skruvar sig sakta i vinden.
Det är redan ganska länge sen och jag har ingen aning om vem som har gjort det, men fint är det.
Som en present.

Kottar.

Jo, jag samlar alltså på kottar.
Så då blev jag väldigt glad när jag hittade en fin kotte i alperna häromdagen. Den var redan uppäten, helt och hållet.

Mycket stiligt.
Några dagar senare hittade jag det rätta trädet.
Det var en tall som växte i en risig skog precis där skogen tog slut och öppna, blåsiga betesmarker tog över. Utsikten hade varit hänförande om det inte vore för dimman, men det hade i alla fall slutat regna.
Två trasiga kottar åkte ner i regnjacksfickan.
Sen hittade jag en kotte som var nästan hel.
Under kottefjällen satt de jättestora fröna kvar och när jag skalade dem fanns det pinjenötter i!
Goda!
Alldeles färska, de smakade terpentin fast på ett gott sätt och när vinden rev i träden regnade det på oss fast himlen sakta började bli blå.
Sen åt vi smörgåsar på en bänk.

Ps. Jag tror att det var Pinus cembra.

En fågelbok.

Titta här vad jag fick i present av snälla, fina Andreas!
En fågelbok.
Med plats för anteckningar och vikta fickor där jag kan lägga mina samlade fjädrar.
Så himla bra! Just fjädrarna är så jobbiga nämligen. När jag lägger dem i fickan blir de nästan alltid förstörda. Jag glömmer alltid bort dem en stund och när de till sist dyker upp är de tufsiga och fula.
Nu ska det bli ändring på det!
(just nu ligger det en ringduvefjäder och en skatfjäder i boken)

Sommar...

Jag brukar ha så mycket att berätta om och visa men nu är det som stopp.
Det är nog sommaren.
Inte så att det händer mindre eller att jag ser färre saker, men jag blir ju inte sittande vid datorn ifall jag inte jobbar. Och det är väl bra gissar jag.
Trädgården är hur fin som helst, den får ni inte se. 4-5 pioner blommar och fler än 10 rosor. plus alla liljor. och allt det gröna - det är mycket grönt en regnig sommar som den här.
På morgnarna är sjön blank en kort stund och grannpojken berättade just att det var 19 grader varmt. Jag är inte helt säker på att jag tror honom dock...
På kvällarna är det vackert ljus.
När det regnar är regnet fint och blött och efteråt ångar alltihop och luktar gröna blad som någon naggat lite i kanten.
Det får ni inte se.
Men får se det här, en bild som jag jobbat med ett tag.
Det är två syrror, en stor och en liten, som har färgat sina kläder gröna och nu målar varandras tånaglar medan tvätten torkar.
De är mina nya sommarvänner!

Tuvull.

Eller tuvdun som pappa säger.
Sen plockar han dem och flätar en liten korg, fast det var i fjol. Blåbär, rötter och blad.
Att ställa i vackraste ljuset, det är det man ska ha den till.

Gräs i taket.

Så.
Lite semester kanske?
Man kan vara hemma och man kan åka bort.
Man kan ha besök och man kan drälla omkring alldeles själv.
Har man lust kan man plocka vackra grässtrån och hänga upp dem i taket på en stor och ljus glasveranda.
Så kan man sen titta på dem upp och ner.
Det var vackert i fjol.
Jag tror jag tar och provar i år igen.

Daguggla.

I taket på verandan på landet, jag såg den inte förrän andra dagen.
Smygflygande daguggla, kork och fjädrar, fina grejer....
Förmodligen gjord av en kusin.
Eller ett kusinbarn.
Eller en farbror.
Eller så.

Sommarpresent.

Pappa har varit på Tjörn.
En av dagarna var havet tillräckligt stilla för en kanottur ut till Stora Rön. Det är en älsklingsö, väldigt fin långt ut i havsbandet.
Där var så mycket fåglar, fler än någonsin sa pappa.
Nu tycker vi i och för sig alltid det. Att det är fler fåglar än någonsin, vackraste blomningen på länge, ovanligt vackert på det stora hela.
Så det kan ha varit precis som det brukar, men det spelar ju ingen roll.
När han kom hem hade han med sig fynd till mig, det är precis som vanligt i alla fall.

Först fötter av skärpiplärka.
De har legat länge i solen och blivit spröda.

Sen fötter av knipa.

Och till sist vinpennor av gråtrut.

Tydligen har gråtruten svart på de yttersta vinpennorna, fast det syns inte.

Ja.
På måndag åker jag dit själv. Vi får se vad jag hittar...

Köpenhamn.

Det här skulle jag vilja göra något av.
Någon gång.
Snärjvinda.

Och det här.
Gullregn.

Fast just nu vet jag inte vad.

Kråkvakt.

Pappa har åkt till landet.
Då vill han att jag ska ta hand om den numera väldigt tama kråkan.
Jag sa att du får väl cykla, så att kråkan kan följa med.
Men nej, pappa tog tåg och buss som vanligt.
Och jag sa att jag tänker INTE mata kråkan, särskilt inte med fiskrens men sen tittade den på mig med sina sorgsna ögon. Och la huvudet på sned och vinden svepte så fint i fjädermameluckerna, det är en helt oemotståndlig fågel faktiskt.
Jag kommer inte att ge honom fiskrens.
Men han fick lite hönökaka och några potatisar....
Som tack sitter han fint i sälgen medan vi äter frukost.
(man ska dock inte för ett ögonblick lämna sin tallrik)

Samlingar.

Det här är samlingar som andra har samlat.
Nämligen Ina och hennes vänner Hassel, Syren och Vide.
De finns inte på riktigt utan dem har vi hittat på, Caroline Röstlund och jag. Tillsammans håller vi på med en bilderbok och det är så himla kul!
Snart har vi hållit på ett år, fast det är klart. Vi gör andra saker samtidigt båda två.
Vinsten med att samarbeta som vi gör ligger verkligen inte i att det går fort.
Det gör det inte.
Men det GÅR! Det vi vill göra blir gjort, det blir bra och det är roligt. En strålande vinst om ni frågar mig:)
Så här gör vi; vi gör alltihop tillsammans. Texten, bilden, layouten. En massa smådelar var och sen pusslar och joxar vi ihop dem och ändrar och tänker nytt och börjar om och försöker en gång till och har glömt något och lägger till det.
Och så fikar vi ganska mycket också, det är väldigt viktigt.

Björnmossa.

Det är torrt i skogen.

Man tror att det ska vara våta bäckar överallt där det brukar vara våta bäckar men egentligen kan man gå i gympadojjor och inte bli blöt nästan överallt. 

Mossorna drar ihop sig till små strama kvastar, riviga och ruffsiga. 

Så här till exempel ser björnmossan ut, med sporkapslarna som torra eldsflammor överst. Det är mycket vackert i eftermiddagsljuset.

Pappa plockade dem och gav till mig.