Svartmes.

Om det inte hade varit för den nya fina boken jag fick härom dagen så hade jag kanske missat den, svartmesen.
Men nu kände jag igen den med en gång! En liten smutsig och rufsig talgoxe, med vitt streck i nacken, just det! Strecket bara lyste och liten var den ju, mindre än blåmesen tror jag, rufsig och alldeles, alldeles underbar...
Välkommen till fågelmatan lilla vännen, du kan stanna så länge du vill!

Och boken i fråga, ja det var den här, Stora Mesboken av Stefan Casta/ Staffan Ullström.

Guldstjärna!

Man har en jobbarkompis och så jobbar man ihop i - säg - ett och ett halvt år.
Sen blir man plötsligt färdig.
Då är det så klart väldigt kul men också ganska läskigt. Lite sorgligt nästan, ensamt.
Vad ska hända nu? Hur går vi vidare?

Ända sen förra sommaren har vi träffast regelbundet - ibland väldigt regelbundet - och diskuterat, pusslat, pysslat och peppat. Dels har vi gjort detta som är det gemensamma, en bilderbok om flickan Ina och hennes vänner trädandarna. Och dels har vi haft egna projekt bredvid båda två och dem har vi diskuterat och bollat och det är så oerhört värdefullt att ha någon att göra det med! Sen har vi så klart pratat om annat också. Man hinner lära känna varandra ganska bra när man träffas så väldigt mycket...
Bäst av allt är kanske detta att ha en arbetskamrat. En kollega att kolla saker med och en vän att vända sig till.
Och sen när man jobbar ihop, alltså verkligen IHOP, så blir resultatet faktiskt mycket större än det någonsin kan bli när man jobbar själv. (och då menar jag inte tyngre, även om somliga bilder till sist vägde typ 300 Mb...)
Och man lär sig att visa det man gör. Och inte vara så himla rädd om det egna, samtidigt som det är just det man får möjlighet att värna om. Och hänsynen, ansvaret och allvaret i att hantera någon annans arbete, det sprider sig ju till det egna. Det är en mycket bra sak. Plus att det ÄR kul att hjälpas åt.
Men nu är allt färdigsorterat för den här gången.
Nu är det inte vi som bestämmer fortsättningen, om det blir någon.
Fast vi har ju andra projekt på gång, så klart:)
TACK Caroline, trettio guldstjärnor till dig!
Toijoii!

Fnurra.

Jag sitter och ritar.
Funderar över hur linjen nu skiljer sig från den jag gjorde när jag var tolv.
Många års övande har gett en säkerhet i handen som väl inte fanns då? Jag tänker att självförtroendet är både bättre och sämre nu.
Bättre för att jag vet vad jag kan och också att jag kan.
Sämre för att somligt inte går fast jag försökt så himla mycket, att det aldrig går och alltid blir fel och nu har hunnit bli det så väldigt många gånger.
Jag tänker att tolvåringen precis som fyrtioåttaåringen har vissa linjer och motiv som känns trygga och lyckade och dem vill hon säkert ha med på bilden. Och att annat är så svårt och samtidigt efterlängtat, linjen blir osäker och suddig. Utsuddad och iritad igen tusen gånger.

Medan jag håller på med det där får jag plötsligt syn på en liten fnurra.
Ett klänge från en av passiflororna som av någon anledning fastnat i det gamla halsbandet som hänger i skrivbordslampan.
Jag minns inte att passifloran klättrat över skrivbordet, men vackert är det.
Ett litet trassel som påminner om vikten av att hålla sig fast lagom hårt och samtidigt sträcka sig både hit och dit.

Bläckfisk.

I fredags blev jag bjuden på paella.
Det var bläckfisk i. Goda, vita ringar indränkta i rödgul sås.
Bläckfiskar är mollusker, som sniglar och snäckor och de har skal fast hemligt. Skalet är en halvhård pinne gömd inuti kroppen och den rensar man ut innan tillagningen.
Värdparet hade haft godheten att spara dessa skal till mig.
De gissade att jag kanske ville ha dem
Det ville jag.
Nu hänger de och snurrar i fönstret bredvid mitt skrivbord, förut såg man solen genom dem.

Snöyra.

Nu kom han igen, pappa och ville visa.
Samma vitsippsbukett som sist faktiskt men den har börjat slå ut nu, en vecka tog det.
Utanför fönstret yr snön.
Sjön är redan alldeles vit. Det blir nog ingen mer skridskois.

Plocka blommor.

När jag kom hem mötte jag pappa som var ute för att köra in ved.
"Du var inte hemma", sa han.
"Jag hade plockat vitsippor och så letade jag efter dig så att du skulle fotografera dem när de låg i min vante."
Jo.
Det hade jag ju velat förstås.
Nu fick jag fotografera dem inne istället, i lampljus.
Han hade planterat dem i en liten pyts.
De är inte stora så härs års vitsipporna, det är de inte. Men om man lyckas krafsa upp dem med en liten rot och planterar dem i våt mossa med lite plast över som skydd mot uttorkning så blommar de efter några dagar.
Det är sant.