Snö.

Häromkvällen kom det en massa snö.
Plötsligt är det väldigt lätt att se vem eller vilka som smyger runt huset.
Små och stora fågelfötter har hoppat på trädäcket vid sovrumsdörren, det är där fågelmatan finns. Kattens tassar syns i en snäv cirkel från ytterdörr till kattluck. Breda dragmärken visar hur pappa har släpat fram en inlånad vedklyv och vi har alla gått till brevlådan i alla fall någon gång var.
En och annan har gått till bussen också och uppe på gräsmattan har det hoppat en hare.
Allt det där visste jag redan.
Och vid ytterdörren har det suttit en koltrast på en rund sten.

Isen, kajan, duvhöken...

Nu är det is på hela sjön och den är 25 cm tjock och alldeles underbar. Svart och blank och bara lite knottrig, det dundrar i benstommen när man åker omkring.
Mitt på sjön finns ett renblåst parti med helt blank is.
Idag for vi ut där, bort till södraste änden av det blanka och sen var medvinden så stark att det vara bara att stå still och flyga fram.
Stå still och flyga fram, på samma gång. Trolleri!
Vi såg is och vass och mera is och några tallar och granar och ekar och grå himmel och is och vass.
Pappa han såg en kaja han, fast den var uppäten.
Nu tror han att det var duvhöken som varit  framme igen.
Samma duvhök som den han höll i handen tidigare i vintras.
Vi tror att alla duvhökar är samma.

(ps, en gång för länge sen, det var sommar då, så drömde jag att det mitt ute i sjön växte väldigt stora träd på bottnen. Fast de var jättestora så nådde inte kronan ända upp till ytan. Man simmade ovanför dem och de syntes knappt, bara växte där. Tre stycken tror jag att de var. Nu tänker jag att jag åker skridskor i deras krona. Det är en jätterolig tanke!)

Vingar.

Häromdagen ställde jag ut vingar, fjädrar och dun på trappan för att kylbehandla dem.
Nu har jag tagit in dem.
De ska sorteras tillbaka ner i lådorna, men det konstiga är att de liksom växer för varje sortering. Jag förstår inte hur de ska få plats? Allt är så vackert så allt borde få ligga överst och synas men fågellådan är inte stor nog.
Snart måste allt sorteras om igen, det är alldeles tydligt.
Så här kan jag i alla fall inte ha dem, i en tunn liten låda på mattan halvvägs in under storarumsbordet.
Men visst är det fint?
Det är pappas matta. Han har inte plats för den och den kommer från det här rummet från början, för jag bor i pappas föräldrahem.
Mattan heter Fågelmattan.
Pappa fick den av farmor för att det är massa, massa fåglar men bara en enda liten fågelskådare i ena hörnet.
Och vingarna kommer från skata, större hackspett, koltrast och gärdsmyg.

Materialvård.

Idag är det kallt.
Termometern visar minus 9,1, det sjunger i isen och solen stiger som en blodapelsin över Härryda.
Den tunna grenarna i björken utanför fönstret hänger helt stilla så det blåser inte i alla fall.
Då packar jag mina fjädrar, vingar och dun i lådor och ställer dem på trappan.
Där får de stå ett dygn eller så, för att eventuell ohyra ska dö.
Nu ska jag elda och jobba och mata fåglarna.
Hur glad jag än är för mina fjädrar och vingar så tycker jag ändå att samlingen av flygande småfåglar utanför sovrumsfönstret är allra, allra finast.
Särskilt grönsiskorna.

Så vit som snö.

Nu kom pappa ner med den här.
Sen sprang han genast iväg igen för kaffet var visst upphällt.
Lite nyss kom han istället inångande med skridskorna runt halsen och meddelade att isen håller om man bara åker i hans spår.
Det knakar nästan inte alls.
Själv väntar jag med isen och tar en tur i skogen.

Snöorkester.

Igår var det invigning av Barnkulturåret 2012.
Jag var på stadsbiblan med BarnBoksNätet och klockan två var det dags för invigningscermoni på Götaplatsen så då gick jag ut, tillsammans med alla andra.
I snöstormen.
Eller inte storm kanske, men virvel och yra, snö i nacken och i håret, snö på kläderna så alla färger blev samma och ingen, ett väldigt ljust mörker som det var skönt att vistas i.
Medan snön svirvlande runt alltihop spelade barnen musik. Först trummor, tre grupper av trumspelare som liksom bollade ljudet mellan sig och därtill ackompanjerades av diktläsning. Sen mässingsblås och fanfar, trots snön lyste mässingen som guld. Och sen tal och körsång.
Talaren var fenomenal!
Och jag som är så gråtmild hade ansiktet vått av tårar hela tiden, men det syntes inte för det kom snö också och rann längs kinderna.
Ja.
Och jag hade glömt kameran men känslan glömmer jag inte och nu har jag försökt måla den.
Eller en del av den i alla fall.
Mässingen och ljudet och körsången och talaren får ni tänka er, liksom kylan och doften av varm choklad.

Rymdskepp.

Ibland är det andra som hittar saker, som sagt.

Till exempel i skogen eller på stranden eller i ett dike eller så.

Eller på en parkeringsplats.

Det här lyxiga skräpet hittade Roky Ventor, lagom dagisstor, tillsammans med sin mor just på parkeringsplatsen.

Då sa Roky;

Det doftar lite som ett rymdskepp, dessa bitar.

Och det är ju bara att hålla med.

(såväl bilden som citatet är lånade från facebook med tillstånd av Rokys mor)