Havssula.

Jag hoppades här i några veckor att jag kanske, kanske skulle få åka till Nordpolen.
Med Oden, ett isbrytarforskninsgfartyg.
Man skulle flyga till Alaska och sen åka med Oden nästan över Nordpolen till Tromsö och det hade varit jättekul.
Men sen valde de någon annan och det var över hundra sökande så nu är vi nog många som är lite besvikna.
Om jag hade fått åka, då hade jag till exempel kunnat få se en havssula.
Det hade jag gillat!

Textknappar.

Jag har ett knep för att få överblick över en längre text.
I går använde jag mitt knep, så här; jag skrev ut alltihop och la det i ordning på golvet.
Sen tog jag färgsorterade knappar och la på papperna. Varje färg betyder ett tema eller vad man ska säga. En känsla kanske, eller något annat som återkommer då och då. Med knapparnas hjälp ser jag om rytmen fungerar.

Sen hade det förståss varit skönt att ha texten liggande sådär ett tag men det går inte för jag har en katt. Så jag samlade in alla knappar igen. Det blev ungefär lika stora högar av varje färg utom av de lila.
Jag tror att det är bra.

Det är bara innehålls-rytmen som syns på det sättet. Om jag vill veta hur texten låter får jag läsa den. Högt.
Gissa om jag helst är ensam hemma när jag gör det?

Vissla i skogen.

Just när jag gick där och tänkte hur jag nästan glömt bort hur man gör. När man är med om saker alltså, det har känts lite den här vintern som att världen studsar på ögonen hur gärna jag än vill se ordentligt.
Just när jag tänkte på det.
Då hörde jag någon vissla bakom mig på stigen. Eller stigen och stigen förresten, det är nog en väg. Runt Lilla Delsjön och nu när den är nygrusad så låter den väldigt mycket också. Lite väl högt, det är svårt att tänka då.
I alla fall. Någon visslade bakom mig. På en vacker melodi, lite lagom avbrutet så där som man visslar när man egentligen tänker på annat. Jag vände mig inte om för då kanske det skulle sluta? Istället gick jag med så tysta steg jag kunde och låstades att jag tittade på sjön.
Sjön var jättefin.
Efter en liten stund blev jag omcyklad av en pappa och ett barn. Pappan vinglade långsamt fram och tillbaka över vägen samtidigt som han visslade, liksom lyckligt? Ja, så lät det. Som att vissla i skogen, en väldigt bra sak. Efter kom ungen ihärdigt trampandes på oväxlat 7-årsvis med svettig lugg och cykelkorgen full av grankvistar.
Ja.
Så då var jag med om det. Och märkte när det hände, rakt in genom både öron och ögon. Vilken tur!

Och det här är Alva och hennes mamma när de har stannat cykeln för att kolla på morgonstjärnan. Vill ni läsa om Alva får ni gå till biblan eller beställa böcker från mig.