Idag är det en sådan där mellandag.
Jag vet att jag har mycket att göra, men det klarnar liksom inte. Som om jag letar efter något, den rätta tanken tror jag.
Om några veckor ska jag på skolbesök. Inför det behövs många tankar, säkert flera hundra och nu håller jag alltså på och samlar in dem. En efter en.
Ungarna jag ska träffa är mellan 6 och 9 år. Det är ganska stor skillnad faktiskt. Några av klasserna hämtar sina barn i villorna i väst, i andra grupper går ALLA barn på hemspråksundervisning de första två lektionerna. Vad för slags roll det spelar har jag ingen aning om. Men jag vet att det behövs många tankar...
Och så tänkte jag att jag behövde en speciell låda, det ligger gamla fågelfoton i den som någon annan har tagit. När jag hittade lådan fann jag också denna bild. Det är en näbbmus.
En sak är märklig med gamla faktagrejer. De kommer liksom att berätta något helt annat med tiden.
Dessutom är det här tydligen bild nummer 42, och 42 är som ju alla vet svaret. Det vi inte vet är frågan. Den ligger nog i en annan låda.

De säger att det ska töa snart, och kanske regna lite och sen frysa på igen.
Och ishallen i Kållered har rasat in för det var så mycket snö på taket.
Inte för att jag tror att taket ska rasa.
Men kanske för att det verkade kul?
Och så stod där en stege.

För säkerhets skull satt jag ner i snön och skottade, mitt emellan min och pappas fågelmata. Under mig flög hackspetten, honan idag, och skatorna var glada för de hade fått ost. Rödhaken hoppade i päronträdet.
Högt upp i luften svirrade bergfinkarna och det är inte kallt idag, bara väldigt skönt.
Nu ska jag jobba. Det kommer att gå jättebra!

En svår sak med det här jobbet är att man hela tiden blir bedömd.
Man gör så gott man kan, ja faktiskt. Sen blir man granskad utifrån det, och bedömd för lätt...
Eller ändå värre, INTE betygsatt. Att allt bara är tyst, som om man inte alls gjorde något alldeles nyss.
Man ska visst inte blanda samman person och verk (eller vad man nu ska kalla det, värk kanske?) men hur gör man då?
Hålla distansen, hålla ångan, hålla andan. Hålla huvudet högt?
Men jag har några knep. Det kan till exempel hjälpa med en liten slinga blommande djungel alldeles vid taket. Ja, det var bra...
Och svanen som ett hjärta i det svarta vattnet. Känns bra det med, ja.
Och om det ändå inte räcker så sjöng koltrasten säkert fyra toner för mig i morse när jag skottade snö i trappan. Tjockt med snö och mera på väg, nariga händer och så de där små tonerna från någonstans ovanför rodendedronen.


Då är ingenting svårt på riktigt.

Man tycker att olika saker är kul.
Själv är jag väldigt förtjust i väder och årstider och sådant som slår ut, mognar eller kanske kommer flyttandes. När det blir lite annorlunda mot nyss, det gillar jag.
Så nu har jag anmält mig som fenologiväktare på blommar.nu.
Fenologi handlar om årets skiftningar, jättekul.
Och plötsligt blir det en mening TILL med att gå alla sina promenader i samma skogssnutt, långsamt så man hinner med.
Och de vill ju ha mina rapporter, det är också en bra sak. Sen kan man se på sammanställningar hur det växte andra år och när blommorna slog ut och blåbären mognade.
Så fort snön och isen försvinner kommer hasseln att slå ut, då ska jag rapportera den!
Nu ska jag bara hitta någon som vill ha mina rapporter om fåglar, grodor och för väderleken lämpliga skor också...
Och en sak till. Bilden ovan är en del av en årstidsaffisch som jag har gjort för Natur och Kultur. Att samla sina årstidstecken på...

Vissa sätt att äta kostar mer energi än de ger, tror jag.
Men kanske blir det godast så?

Om sådant som faktiskt är ganska svårt.

Om man ska göra bilder, både teckningar och foton.
Av små djur, växter, mossa och väder. Det är en rolig uppgift, en av de roligaste. Och jag tror faktiskt att jag kan.
Det är väldigt skönt att kunna något...
Men det är vinter hela tiden, snövinter. Grått ljus med små stänkar av stålblått vissa dagar, isvitt och blänkande andra dagar, man ser kylan på luftens färg.
Det är svårt att göra till exempel mossan rättvisa då... När den inte ens syns.
Jag får rita av mina samlingar, och leta bilder på internet. Kolla i böcker, det funkar ganska bra, men lukten?
Det är tur att jag gillar väder för det gör att jag kommer ihåg saker, som väder. När det nu bara är samma hela tiden.
Väder är svårt att rita med tunn tuschpenna, nästan omöjligt.
Och så försöker jag fotografera lite varje dag i hopp om att någon bild ska bli bra.
Ibland blir de det.
Men det är koltrastar dem på allihop...

Att teckna på museum.
Jag trodde att det skulle vara en bra idé. Lugnt liksom, jag och alla djuren och de skulle sitta stilla, vara tysta och synas.
Jag skulle få massor gjort, myrungar, nyckelpigebebisar, små grejer som hoppar i vatten, kanske lite snäckor eller musslor.
Först drack jag kaffe och egentligen borde jag ha begripit redan då hur det skulle bli. För det satt kanske tre lågstadieklasser i matsäcksrummet och käkade pannkakor. Jag fick äta mina medhavda smörgåsar i caféet, för personalen tyckte synd om mig..
Ja.
Och sen kom det tusen föräldralediga pappor och några mammor, alla med två barn var. Och några dagisgrupper. Och insekterna var ju så små!
Jag kunde faktiskt inte se dem och dessutom hade de varit döda sedan mitten av 1800-talet. Det skulle bli mer naturtroget om jag bara gissade rakt av hur de såg ut...
Men jag fotograferade några av de allra stiligast fåglarna, och så det där hörnet med älsklingsgnagare, bakom elefanten. De är fina...
På utvägen förstod jag att jag ändå hade haft tur för då kom det dessutom typ trettio pensionärer på guidad tur...
Eftermiddagen spenderade jag på stadsbiblioteket, men där hittade jag inte heller det jag sökte.
Ja, ja.
Men det var roligt, alltihop.
Och i morse var det 6 stenknäckar vid fågelmatan.

Man får inte skärpan där man vill ha den.
En sådan där liten hand, den sticker fram bara alldeles hastigt. Släpper brödbiten och sen försvinner den in i overallen igen.

Jag tänker att jag vill gå ut.
Fast det skulle vara en annan dag då, med ett annat slags väder och en helt annan årstid.
Och jag skulle gå barfota och det skulle blomma överallt. Något nytt skulle ha slagit ut och jag skulle blivit glad för det.
En sådan dag, då skulle jag genast gått ut.
Nu är det istället samma som hela tiden.
Vädret är samma och allt det som ska göras först är ännu inte klart.
Så jag sitter här och gör det jag ska och nu är lunchen slut också så det är väl lika bra att börja.
Och så här ser kojorna ut när det är vinter.

Jag gör hela tiden olika saker, det är bra.
Och dumt.
Man blir splittrad och inspirerad på samma gång, får lust och brist på tid samtidigt. Nu ritar jag tror jag, eller om det är skriver jag gör?
Eller om jag mest sitter och sorterar. Sortera är kul, men kanske är det inte det jag skulle göra först? Men om allt är i oordning, jo jag sorterar.
Bilder i varsin fil, utskrifter i olika pärmar, fjädrar i burkar och lådor.
Ord, bilder, fjädrar, kottar. Egentligen är det samma sak tror jag.
Egentligen är det samma berättelse alltihop, men vad den handlar om vet jag inte än.
Och idag var det säkert trettio bergfinkar OCH två stenknäckar i fågelmaten.
Den lilla foten tilhör en blåmes.

När jag skulle titta lite på talgoxarna i morse singlade det en liten fjäder utanför fönstret. En duvfjäder.
Sen singlade det en till så jag öppnade dörren för att se vad det var.
Och då brakade duvhöken ner på uteplatsen, med en sprattlande ringduva i klorna!
Mitt framför mig, med ögon som blängde och så det där smällandet av duvans vingar i den vita snön. Fullt av dun och småfjädrar överallt.
Duvan var för tung att flyga med så höken hoppade och släpade den med sig bortåt, den satt ganska länge alldeles vid fröautomaterna. och blåmesarna, de brydde sig inte utan fortsatte att äta som om inget hade hänt!
Till sist var hök och duva utom synhåll bakom tibasten och förresten skulle jag gå till bussen.
När jag kom hem igen några timmar senare låg det vingpennor, småfjädrar och blodiga dun över en ganska stor yta, det renätna skrovet låg under bamun. Så vackert. och så hemskt, på samma gång.
Otur för duvan och tur för mig.