Om jag ska tänka och det ska bli riktigt bra är det bäst att gå ut.
Det är bäst att gå till skogen, helst Rådjursskogen. Jag kallar den så, den lilla bullriga skogsnutten mellan Norra Långevattnet och riksväg 40 som är min närmaste skog.
Fast där har varit fullt av snö hela vintern och väldigt svårt att gå. Tills idag.
Snön låg ju kvar såklart, men ändå. Att gå på skaren var som att gå på maräng, frasigt och gott.
Och så gick jag förbi ett helt översnöat blåbärsställe och över en liten torrfrusen mosse tills jag kom under en stor och solig tall. Det låg kottefjäll på snön under tallen, många, många. Och jag stannade till för att leta efter en fin ekorrkotte och då såg jag att det
singlade kottefjäll i luften, så fint!
Sen hörde jag.
Det knaprade och smaskade uppifrån tallen. Högt där uppe p
å en gungig gren satt ekorren och åt, svansen syntes fast bara lite. När en kotte var uppäten sträckte den tassarna efter nästa, jag kunde se de ljusa små armhålorna.Ekorren åt och åt, jag balansade på skaren upp i en slänt för att se bättre och ta några suddiga kort. Sen fyllde jag fickorna med kottefjäll, för det kan vara bra att ha. Ekorren satt fortfarande kvar när jag gick.
I en skuggigare slänt, under en gran, hittade jag korsnäbbskottar också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar