anteckningar om sådant som händer eller har hänt

Idag har jag varit på skolbesök.
Jag träffade en etta, två förskoleklasser och en tvåa på Hagenskolan. Och jag var så nervös, men det gick nog bra tror jag. Det kändes bra, de sa att det gick bra, barnen såg glada ut och ställde frågor och berättade.
De hade jobbat med naturteman av olika slag i alla klasserna så det kändes jättebra att komma och prata fakta med dem.
Först pratade jag om annat - om att skriva och rita, om skillnad på skönlitteratur och fakta, om hur det blir många böcker av min teckningar fast jag bara behöver rita en av varje - sådant.
Och sen var det koltrasttema.
Det är spännande att märka hur man kan lotsa samtalet framåt. För det är ju det där med mina koltrastar, ni vet. Att de är döda. Men inte begravda... Det gäller att berätta så att ingen blir upprörd. Och jag har ju en hel del att säga om levande trastar också för den delen.
Men inte bryr sig fåglar om begravningar?
Eller är de begravda nu, när de ligger i pannrummet här hemma och sakta sparas? Om jag sedan lägger dem på torra löv och lönnäsor, är det kanske begravning?
Och hur är det med djuren på museumet, de är ju döda allihop?
Barnen verkar vilja prata om döden. Precis allihop har någon egen historia som de vill berätta, och jag vill gärna att det ska finnas plats för deras berättelser när jag besöker dem. Det var roligt att höra dem, och det var väldigt härligt att se hur bra de lyssnade på varandra.
Och det var verkligt underbart att se dem när jag spelade upp koltrastsång för dem i mp3, att de kände igen sången och tyckte om den.
Att de alla log förvånat och liksom tittade lite på varandra och lite ut genom fönstret.


Kanske att någon undrar vad detta har på ett författarbesök att göra?
Jo, men jag skriver ju om koltrastar nästan hela tiden?