anteckningar om sådant som händer eller har hänt

Jag har varit på bilderboksseminarium.
På akvarellmuseet i Skärhamn, vid havet och havet var fruset och alldeles vitt och glänsande.
Det brukar det inte vara.
Havet brukar vara grönt och varmt, fullt av brännmaneter brukar det vara och oftast är det juli, eller kanske möjligen augusti.
Märkligt.

Men seminariet var bra!
Museet hade sista helgen med serieutställning och även om vi mest sysslade med bilderböcker så fanns i samtalet hela tiden en koppling till bildberättande över huvudtaget och bilder för alla åldrar, gränser och begränsningar, mycket spännande.
Det var många samtal och tankar kring arbetsproccesen. Ett antal riktigt bra föreläsare delade med sig och det var intressant att höra om hur samarbeten kan leda till verkligt gränsöverskridande böcker - vare sig man sen gillar så utmanande bilderböcker eller inte. Vissa ämnen är så svåra att prata om eller ens känna till att böckerna kan upplevas som för svåra.

Dorte Karrebaek nästan dansade fram berättelsen om att göra en riktigt otäck skrämmande rättvisa - samtidigt som man själv ska stå ut med både arbete och sina bilder, vackert och smärtsamt.




Men kanske läser barn på ett annat vis än vuxna? Kanske finns för dem en saga av ganska klassisk snitt att läsa också i så skrämmande berättelser som Sinna mann? Och så får en och annan nästan som på köpet höra berättas om det svåra just det barnet upplever, själv eller i närheten?
Att tänka sig flera nivåer i läsningen kändes nytt och spännande. Att barnet hör orden och fattar dem som saga och omedelbar berättelse, medan den vuxne tolkar och förstår även det underliggande?
Och det behöver inte vara hemska saker, de olika läsningarna kanske finns i allt som är bra?



Själv tycker jag att bildberättandet är så svårt. Allt berättande är svårt, i alla fall det där som har början och mitt och slut, som en saga eller något där det finns handling och dramatisk skruv - det är SÅ SVÅRT!
Därför var det intresant att få ta del av många olika metoder och tankar. Ska man kasta sig in i arbete bara, låta pennan plocka fram historien från där den gömmer sig? Eller leta efter den, nog, dra och tolka, streta och putsa? Inget är fel och allt kan bli bra, men den självklarhet som föreläsarna beskrev sina arbetssätt med kändes rolig. Att vi har varsin karta och de är så OLIKA.

Den här bilden visar hur Gro Dahle förklarar de tre stegen i skapandet. Först famla och söka, länge och grundligt. Sen producera och sist putsa.
Själv beskrev hon sig som en lat person, som helst bara famlade och letade för det är roligast.
Som den gången till exempel när hon hade papper och penna bredvid sig i bilen, och skrev med ena handen samtidigt som hon körde med den andra och höll ögonen på vägen...
Tre diktsamlingar blev det på det viset...












Och här under ser man Anneli Furmarks något mer sansade genomgång av en workshop i serieberättnade.
När behövs det ord och när räcker bilden? Hur blir det begripligt? Vilka berättelser ryms på en sida och vilka behöver större utrymme?
Svårt...




Sen önskar jag att jag kunde göra och förlagen var intresserade av rikt illustrerade skönlitterära texter också för lite äldre barn. eller vuxna? Tänk att få fylla en roman med bilder, allt det ordlösa och streck som slingrar mellan orden, så vackert det kan bli! Så otäckt!
Helst vill jag ha ett soundtrack också, men kanske behövs det inte ljud för att åstadkomma det?
Förlagen rår jag inte över, men vad det gäller mitt eget arbete så är det ju bara att öva och jobba järnet.
Ingen brist på inspiration i alla fall...