När jag skulle titta lite på talgoxarna i morse singlade det en liten fjäder utanför fönstret. En duvfjäder.
Sen singlade det en till så jag öppnade dörren för att se vad det var.
Och då brakade duvhöken ner på uteplatsen, med en sprattlande ringduva i klorna!
Mitt framför mig, med ögon som blängde och så det där smällandet av duvans vingar i den vita snön. Fullt av dun och småfjädrar överallt.
Duvan var för tung att flyga med så höken hoppade och släpade den med sig bortåt, den satt ganska länge alldeles vid fröautomaterna. och blåmesarna, de brydde sig inte utan fortsatte att äta som om inget hade hänt!
Till sist var hök och duva utom synhåll bakom tibasten och förresten skulle jag gå till bussen.
När jag kom hem igen några timmar senare låg det vingpennor, småfjädrar och blodiga dun över en ganska stor yta, det renätna skrovet låg under bamun. Så vackert. och så hemskt, på samma gång.
Otur för duvan och tur för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar