En tragedi

Jag matar fåglarna, det har jag redan berättat. Kanske är det därför så många av dem sedan väljer att bo i trädgården och ha sina ungar här?
Blåmesen till exempel.
De uppvaktar varandra i rosenbusken vid fågelmatan, slår med vingarna, piper, sjunger och petar varandras munnar fulla av havregryn. När jag tunnade ut rosen häromdagen blev det lite otäckt för dem, under några timmar vågade de bara äta med hela den blå huvudtofsen hotfullt rest.
Inte för att de ser farliga ut precis.
Men tuffa.
Och på pappas balkong är det glasvägg ut mot sjöutsikten. Förmodligen var det en hök som hade skrämt blåmesen, han låg död i hörnet alldeles vid glasrutan. Hade väl glömt sig och försökt flyga igenom i blotta skräcken.
Sen kom honan flygande. Hon landade på balkongen, hoppade fram och tittade, undrande. Förstod nog inte vad som hänt. Jag såg det inte, men pappa berättade.
Och nu är den honan ensam.
Äggen är förmodligen redan lagda, de blir väl inte kläckta nu då.
Så synd.