Det snöar i trädgården, stora flingor.
Aprilsnö.
Magnoliasnö, det är kronbladen som singlar ner och de är väldigt lena mot fotsulorna. Några av dem blir hängande på rosens grenar, det är nästan det bästa tror jag.
Då skriver jag ingen ny text utan återanvänder en gammal, från 1997. Vi bodde i ett annat hus då, med en annan magnolia men allt är fortfarande sant.
"Jag mötte en vän till familjen i staden en solig dag. Han satt på ett kafé och när jag gick förbi frågade han hur jag mådde. Jag sa att jag mår bra och då undrade han varför då.
Varför mår jag bra?
Jag sa att kanske är det för att Magnolian nästan håller på att slå ut och han sa behövs det inte mer?
Nej, det gör inte det. Det är redan mer. Att Magnolian slår ut är ett mirakel som räcker varje gång det sker för det är som trolleri. Hela träden översållas sakta av uppåtvända rosavita doftande skålar. Jättestora! Vår Magnolia växer vid söderväggen och har sin krona utanför köksfönstret på andra våningen och öppnar man fönstret och hänger sig ut ser man Magnolian uppifrån.
Magnolian är allra vackrast uppifrån visar det sig.
Doften faller in i köket. Blommorna slår ut några i sänder. De håller på i flera veckor. I alla fall känns det så och när de första börjat vissna och falla ihop finns det fortfarande knoppar kvar. Gatstenen nedanför täcks av nerfallna kronblad.
Sen luktar det jätteilla om det vissna och bruna men då kan man ju stänga fönstret igen. Sitta på balkongen istället och förresten blommar nog liljekonvaljerna till dess.
Så nej, det behövs inte mer. Det räcker bra med Magnolia."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar