Litteraturveckan 2011

Nu har det varit litteraturvecka igen och det betyder skolbesök.
Ca 500 skolklasser har fått författarbesök under veckan, men som tur är behövde jag bara besöka 19 av dem.
Nitton skolklasser - det är ganska många barn...
Jag frågar alltid alla vad de heter men varnar för att jag inte kommer att komma ihåg namnen så länge. Jag gillar namn. Det är spännande att få höra nya namn, och till exempel på Gärdsmosseskolan i Bergsjön hade många av barnen namn jag aldrig tidigare hört. Vackra namn, jag hoppas att jag uttalade dem rätt.
Inget av barnen hette Jessika.
Barnen jag träffade går i årskurs f-4. Det betyder att jag måste ha flera prator förberedda, eftersom jag aldrig säkert kan veta vad barnen kan och är intresserade av. Men det är en bra metod tycker jag. I min väska har jag tre olika bildvisningar, och jag behöver inte visa dem hela. Dessutom har jag släpat runt på tre askar med fynd, plus en påse med fler fynd plus en särskild låda med en koltrast i bara för fyrorna. Och så alla böcker och tofflor och en tygpåse med guldskivor.
Guldskivorna behövs när man visar fynden.
Först pratar vi. Vad vi pratar om bestäms av barnens frågor, men vi börjar ju med böckerna. Att skriva och rita, funderingar kring fakta och skönlitteratur (ett för svårt ord för de flesta visar det sig), lite om villkoren för skrivandet (är det kul?) och sen råkar jag visa en bild av ett djur så då pratar vi resten av tiden om det djuret.
Oftast är det en fågel men det har också hänt att vi ägnat större delen av tiden åt silverfiskar, spindlar, grodor/paddor eller åskväder.
Åskväder är i och för sig inget djur.
Vissa dagar har det känts som om jag är den som reser runt i skolorna och pratar med små barn om döda fåglar. Ungarna har mycket att berätta, de har alla någon gång stött på någon som är död. Många har varit med när en fågel flög in i rutan. En klass hade hittat en död björktrast och begravt den under en sten. En annan klass hade just på rasten innan sett en nyvaken groda.

Sen visar jag fynd. I ganska många av klasserna har jag visat mina fjädrar. Det är sju-åtta fjädrar från helt vanliga fåglar, ungarna gissar och jag visar bilder. Sen sticker jag ner fjädrarna i en bit guldmålad wellpapp och vips är det en indiankrona.
En sak som jag tyckte var kul är att i de klasserna där barnen bodde nära havet trodde ALLA barn att ALLA fjädrar kom från kanske en fiskmås? Eller en skrattmås? En gråtrut kanske? Eller en svan, en svan måste det vara!
Det var talgoxe...
Och i de klasser där barnen var födda av svenska föräldrar var det ganska lätt att gissa vad duvhöken åt för något, särskilt eftersom jag visade den fjädern efter duvfjädern. Det hörs ju på namnet!
För barn som är nya i svenska språket hörs det INTE på namnet. Hur ska de kunna veta att duvhök är ett ord sammansatt av "duva" och "hök"?
Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat gissa att jag skulle fara runt och prata naturkunskap på det här viset med ungar i skolor! Inte visste jag det när jag började skriva! Men det är väldigt roligt, jag tycker att jag har tur.
Och vi pratar ganska mycket om skrivande också, särskilt när barnen är lite äldre.