Hennes barn är mina sötnosar och älsklingar.
Igår fyllde två av dem år, fyra år. Då var det kalas och de fick presenter.
Jag fick också present, fast jag inte fyllde år.
För en annan dag, i förra veckan, då var det en stackars morkulla som flög alldeles fel och slog i fönstret i deras vardagsrum med världens kraft. Kusinen såg en duntuss på rutan på morgonen och utanför låg den, jättedöd med bruten nacke och lite blod.
Och det var ju väldigt sorgligt.
Hon la den i frysen och igår när jag var där fick jag den med mig hem.
Den är så vacker. Morkullor brukar man se mot kvällshimlen när de orpar förbi vid tandborstdags ungefär, på landet borstar vi alltid tänderna utomhus. Under morkullan, bästa tandborststället. Vingarna flaxar så de nästan blir osynliga, hela fågeln liksom svajar fram fast fort-fort och dessutom är det svagt ljus och fullt av tandkräm så man ser liksom inga detaljer.
Nu har jag sett detaljer.
Hökrandig buk.
Brundfjällig rygg, som varannan bit choklad och varannan rostad hasselnöt, grå fötter med svarta klor, fjädrar rätt långt ner på benen.
Och så det där vanliga, som jag vet sedan länge men ändå förvånas av. Att fågeln värmer i handen fastän den är död och helt frusen. Att fjäderdräkten är så tät.
Fyraåringarna fick böcker och kläder och lego och hello-kitty-grejer. Det blev de glada för, men kanske, kanske var de lite avundsjuka när de såg morkullan och förstod att den var till mig.
2 kommentarer:
Vi har sett två döda morkullor på två olika ställen i helgen, är inte det märkligt. Varför dör de nu? Vi funderade lite på om det hade med kyliga vindar som kommit snabbt. Vad tror du?
Jag vet faktiskt inte, men visst kan det vara kallt.
Det föds ju fler än som överlever av alla djur, på något sätt går många nyvuxna ungar åt. Kanske är det bara vintern?
Just den morkullan som jag fick hade flugit i fönstret. Kusinen säger att det är gott om morkullor i deras skogsbryn, men också gott om sparvhök. Den kan ju ha blivit rädd?
Idag hade vi en nötväcka i teverummet, den var rädd....
Skicka en kommentar