En ö

Jag är på en ö.
I Adriatiska havet, det är Medelhavet det.
Vattnet är medelhavsturkost och ljust åskblått och rullar in så det mullrar i alla tusen plattrunda kalkstenar.
Sandstenarna är ljust okrarosa. Husen är ljust okrarosa de också för de är byggda i sandsten, eller så är de lite modernare och byggda i cement men då har man putsat dem lite vitaktiga och sen har solen gjort resten.
I olivlundarna ligger enorma drivor av sandsten och den är okrarosa där det har rasat lite, annars är det grått på ett underbart vis.
Ja.
Och så olivträden.
Och allt som har blommat förut men är visset nu, okra och silver. Uppblåsta frökapslar av Nigella, enstaka riddarsporrar som fortfarande blommar fast stängeln är helt grå och vissen, oregano, timjan, vinterkyndel, isop. Gissar jag i alla fall, jag har ingen flora. Salviarosetter tryckta mot marken, tallar med fantastiska kottar.
I trädgårdarna växer citroner, apelsiner och granatäpplen. Det är precis som i våra trädgårdar hemma. På marken ligger fallfrukten. Apelsinerna luktar hemskt när det möglar och granatäpplena hänger spruckna och fågelpickade i träden. Det är vackert.
Jag bor i ett hus tillsammans med vänner och kollegor, vi har egna citronträd och tre kattungar.
En magnolia med de röda fröna hängande på tunna vita trådar ut ur kottarna.
Kaktusfikonen är mogna.
Båtarna är mindre än våra och lite kaxiga, vita med soltak och inombordare.
Längs vattenlinjen sitter skålsnäckorna som granater.
Jag fick skriva så här för jag lyckas inte få in några bilder i den här främmande datorn.
Men nu ser ni.