Litteraturvecka.

Nu är det litteraturvecka i Göteborg.
Och i måndags vaknade jag med ont i halsen. Allt eftersom veckan har gått har jag blivit hesare och hesare, men det har trots allt gått att genomföra besöken.
Jag har träffat 16 klasser, alla på lågstadiet och bara tappat rösten två gånger.
Om man ber barnen vara lite extra tysta, eftersom min röst är svag fungerar det nästan alltid. Som vuxen kan man glömma att det är så, men barn förstår oftast att man menar allvar när man gör det.
Menar allvar alltså.
I några av klasserna inledde jag med att berätta om litteraturveckan, och om hur många barn som ska få besök den här veckan. 14 000 nämligen, det är otroligt många.
För säkerhets skulle frågar jag barnen om de vet vad litteratur betyder.
Och då är det så härligt, för då visar det sig att de är väl förberedda inför besöket.
Fast alltså, de har förberett sig på att få besök av mig, inte på att det är litteraturvecka i största allmänhet. De har pratat om vem jag är och vad jag gör och kanske har de hört från skolkamrater som redan haft besök.
Hur som helst, någon räcker upp handen.
Och får ordet.
Och säger att "kanske är det småkryp?"
Det skulle man ju kunna tro.

Här skulle det varit en bild av mig när jag drar omkring på min stora röda väska full med föredrag, bilder och samlingar, men jag vill inte rita den nu.
Jag vill hellre gå ut i solen.