Trädets tid av Christel Kvant. Åh, den tyckte jag om!
Så kunnigt och på samma gång vackert skrivet, och jag älskar ju också träd, precis som Christel. Fina, allvarliga berättelser, det kändes som på riktigt alltihop.
I boken fanns en text om de stora tallarna på Tenriffa.
De kan bli upp till 40-50 meter höga, det är som femtonvåningshus det, och deras långa barr sveper runt i molnen för att samla in vatten.
Fukt från molnen, vattenånga som kondenseras på barren och blir till droppar som faller som ett regn under träden. Då kan de växa.
Vattnet räcker till andra växter också. Och till att fylla på grundvattenreserverna.
Det kan behövas på Teneriffa. Där är väldigt torrt, det vet jag för sen alldeles efter läsningen var det dags att fara på semester - just till Teneriffa.
Självklart ville jag iväg och träffa de där tallarna. De största skulle växa i Vilaflor, men dit kunde man inte ta sig utan bil. Istället fick det bli de stora skogarna som omsluter vulkanen Teides krater för dit gick bussen.
Det kostade trettio kronor ungefär att åka från stranden ända upp till vulkanen, högre än Kebenekajse kom man då.
Från kratern gick en stig neråt, in i skogen.
Fast här var träden låga och tuffsiga, marken helt täckt av fallna barr, stora kottar nerbädda i barren.
Jag tänker att om tallarna i Vilaflor var så höga för att de skulle kunna nå till molnen, så var de uppe vid kratern så låga för att de skulle göra samma sak.
Nå molnen.
Som låg under oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar