Våren på ett bord.

Animonella talictroides, finast av de fina.

Idag har jag varit iväg och misskött min förkylning hela dagen, men det var det värt.
Dum som jag är tänkte jag att Helsningborg, det är söderut. Där är det vår.
Det var svinkallt!
Och bara små knortar till vitsippor, inga hav av scilla, frusna öron, kalla fingrar.
Men inne i orangeriet på Sofiero fanns våren framdukad. Förtrollande små underverk till pytteblommor, knoppar och spirande blad, en ganska tidig vår men väldigt mycket mer blommande än den utanför. Det var Hannu Sarenström som dukat och alla blommorna var älsklingar, det syntes lång väg.
Över dukningen låg tjocka lager av höstlöv, det är märkligt hur man kan trolla med tiden. Så blir det höst, vinter och vår på samma gång och alltsammans var hopsatt och ställt på ett bord, det var inte alls en lummig backe under hasselbuskar någonstans, ingen bofink inne i orangeriet men man hör dem ändå när man ser blommorna.
För när man ser sådana blommor hörs bofinken, så är det bara. Öronen vet.
Ja.
Så nu vill jag plantera.
Men vänta?
Om jag går ut och letar i trädgården finns de där, nästan allihop. Samma skatter, fast med kastanjeblad på istället. Det räcker att jag tittar.
Fast jag ska ha en varmare tröja då, kanske rent av långkalsonger.

Sippsmörskål och förvirrade vitsippor som gjort blad-blad av alla sina kronblad.

Det är fler än jag som gillar guld. Fast när jag använder akrylfärg har Hannu tagit bladguld... Äkta vara...