Duvhök.

Jag hade lunchen i ugnen och skulle just äta när pappa ropade på mig. När jag kom stod han i mitt vardagsrum med gummistövlarna på och i handen höll han en duvhök.
En hona.
Hon tittade på mig med sned blick innan vi gick ut allesammans.
Det brukar vara duvhök i trädgården, den jagar småfåglarna som jag och pappa matar. Och när småfåglarna flyr från höken händer det rätt ofta att de flyger in i ett fönster i rena förvirringen och då brukar ju vi rädda dem.
Nu var det duvhöken själv som flugit i rutan och sen blivit liggande på rygg på balkongen, helt förvirras.
Jag vet att jag inte kan veta vad duvhöken tänker eller känner.
Och jag vet att den förmodligen inte alls ansåg sig räddad utan snarare tyckte att någon höll en jobbigt grepp om dens ben.
Men ändå.
Blicken var liksom vänlig?
Nyfiken kanske och så såg den så lugn ut.
När den till sist började sprattla släppte pappa taget och då flög den.
Sen satt den en lång stund i grannens körsbärsträd som för att samla sig.