Jag har två skokartonger med kottar och det jag söker brukar finnas där. Men inte igår.
Och jag HAR snyggt uppätna tallkottar, två stycken, men de ligger på utställningen tillsammans med de bortryckta fjällen och några nötter.
Då mindes jag att jag förra vårvintern hamnade under en tall i skogen just när det satt en ekorre i toppen och åt. Kanske skulle den sitta där nu med?
Och strax innan just den tallen finns ett litet granparti med korsnäbbskottar och skogsmuskottar, det kom jag också ihåg. Först äter korsnäbbarna. De sitter i toppen av granen och skär upp fjällen på kotten, ett och ett för att komma åt fröna. Men de äter slarvigt.
När kotten faller ner finns det en massa frön kvar.
Då kommer skogsmössen och äter rent. Mössen sitter på marken, eller på stubbar eller ibland på en fallen trädstam och äter kottarna helt rena, väldigt prydligt och fint. Jag hittade flera kottar som var ätna av både korsnäbb och skogsmus.
Men under ekorrtallen fanns ingenting annat är snö och is och helt oätna kottar.
Och fotspår. Ekorren hade varit där! Jättesöta tassmärken i snön, med trampdynor och små klor alldeles synliga. Man kunde följa dem lång in i skogen för av någon anledning hade ekorren skuttar omkring på marken istället för att klättra upp någonstans.
Sen kom jag ner till den fina bäcken som är min älsklingsplats i den här skogen.
Det är mossa där och bäcken är bred - på sommaren kan man knappt ens gå nära utan att bli blöt. Jag har hål i stövlarna nämligen.
Och så brukar det växa kärrviol där men nu var det bara snö och is och alldeles stelfrusen vitmossa.
På teckningen är det samma ekorrtassar som jag visat här en gång förut. Visst är de söta?
1 kommentar:
Nu har jag diskuterat kottar med pappa och läst och bläddrat och det var kanske ändå ekorre som ätit i alla fall några av kottarna?
Man vill att det ska vara lätt att se och veta men det är det inte alltid. Och tänk att det finns en sådan massa små djur överallt fast man så sällan ser dem!
Skicka en kommentar