Och när jag var nästan framme vid Linnégatan, vid juvelerarbutiken där på hörnet, då hittade jag en talgoxe. En död talgoxe alltså, de levande hittar man inte. Dem träffar man.
Talgoxen hade förmodligen flugit in i rutan och nu låg den på det breda fönsterbläcket av sten och var alldeles död. Huvudet bakåtvänt, gröna fjädrar på ryggen, en väldigt liten näbb. Stjärtfjädrarna var utbredda som en solfjäder och jag hade ingen kamera med mig.
Fastän jag tänkte det när jag gick hemifrån, jag tänkte, ta med kameran ifall jag ser några roliga fåglar. Och den här var ju inte rolig precis men MYCKET vacker och därtill väldigt sorglig.
Sorgligt är bra.
Ingen kamera.
Men jag hade en papperssnutt och en kulspetspenna så jag kunde rita av den, fast då syns ju inte skyltfönstret och det är synd. Innanför glaset: diamanter och guld. Utanför fönstret: en perfekt solfjäder av lysande grå stjärtfjädrar.
Det får jag komma ihåg istället.
1 kommentar:
Ja, det var sorgligt. Och samtidigt en del av livet. Döden och livet är ständigt ihopvävda.
Skicka en kommentar