Allting går bara rakt in, så mycket att se, så mycket som är vackert, spännande och underbart bekant sedan förut eller bara helt enkelt nytt. Jag kan skriva om det, eller rita av det eller kanske samla det i en vacker ask och sedan titta på det igen.
Att så många småblommor och gräs växer i rundlar till exempel, käringtand med en mitt av små, små blad och så de vackra gulröda kronorna i en skev cirkel runt omkring. Eller vitgröe i gruset, groblad i ett dike eller pilörten i fjol när de grävt upp marken runt busshållplatsen. Päronträd växer mera på rad och när paddan simmar flyter de små bakfötterna upp bakom henne.
Sådant ser jag, det tycker jag om.
På landet där jag var flög tornseglarna skrikande genom luften, minst nio i en svirrande flock. Det var de unga fåglarna, de övningsdök mot takpannor och svalholkar och ibland träffade de hålen och försvann ljudlöst in i mörkret.
Då tittade jag på dem, liggande på gräsmattan.
Och en gång fastnade en av dem i hålet till holken. En liten reva i trät och där satt den, alldeles stilla. Tillräckligt länge för att jag skulle kunna hämta kameran och ta några bilder men sen kom den loss hur lätt som helst.
Jag funderar lite på hur det fungerar med det jag ser och det jag tar kort på? Att det kompletterar och förstärker vart annat, så vill jag att det ska vara. Men tänk om kamerans bilder kommer att ersätta dem jag har i minnet? Hur blir det då med berättelserna?
Med kameran kommer man närmare, därför fick jag se tornseglarens öga.
Det tycker nog också om att se skulle jag tro....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar