Vackraste trädet.

En gång när jag hade en rätt deppig tonårssommar irrade jag runt på skogsvägarna runt vårt sommarland i Småland.
Där mötte jag en gammal man på cykel. Han stannade till och så sa han allvarligt;
"Jag har idag kommit på att björken är det vackraste trädet."
Sen cyklade han vidare.

Ja, och nu är det så länge sen, nu cyklar han någon annanstans. Men varje gång jag går förbi den platsen tänker jag på det. Att björken är det vackraste trädet.
Det känns viktigt och sant.

Härom dagen behövde jag en björkbild och gick ner till den lilla skogsnutten vid sjön.
Där växer fina björkar men de är nästan helt dolda av körsbär och rönn.
Och nu är jag inte längre helt säker. Kanske är körsbär och rönn också vakrast?
Kanske är nästan alla träd vackrast? Så är det nog.

En annan stig.

Jag tog en annan väg till stan idag. Eller, jag gick till Delsjömotet som vanligt och tog bussen där men i alla fall.
Idag följde jag vägen längs Stora Delsjön och tänkte göra det förbi badplatsen och golfbanan men så fick jag plötsligt lust att svänga in på en stig som jag konstigt nog inte har sett förut. Jättekonstigt faktiskt, för den var inte alls liten. Kanske var det en ridstig.
Där fanns massor av skog!
Fin skog, med tallar och ljudet var hyfsat också. Man hörde motorvägen som ett litet sus bara och då får man vara nöjd i den här skogen.
Ja.
Och så mötte jag en bofink.
Det hände ju ganska ofta men den här bofinken promenerade framför mig på stigen och när jag gick om den blängde den på mig och pep surt som om den försökte skrämma mig. När det inte gick vände den och gick därifrån.
Annars händer det ju att de flyger, bofinkarna.

Ja, och sen hittade jag en rådjursskalle, jättefin.
Fast den var redan någons. Det syntes tydligt, någon hade ställt den på ett högtidligt sätt bredvid stigen så då kunde jag ju inte ta den.

En favorit.

Idag när jag gick längs sjön blev jag lite glad, för det är så fint med boken.
Den slår ut nu, men inte samtidigt i hela trädet. Vissa grenar har knoppar som håller lika hårt i sig som i vintras medan andra har nästan fullstora löv. Fast de hänger nyutslaget förstås, lite hopvikta och ludna så där som de är i början.
Jag tycker så mycket om bokens knoppar. Det ryms hur mycket som helst i dem, en hel kvist kommer samtidigt, med blombuntar fint packade mellan bladen.
De flesta träd har ganska hemliga blommor, boken också. Men när man väl har lagt märke till dem ser man dem hur lätt som helst.

Barrsprickning.

Igår gick jag i skogen, på eftermiddagen när ljuset var liksom lite rött.
Och så tog jag en annan väg än den vanliga och då hamnade jag i ett risigt litet lärksnår.
Lärken är ett roligt träd.
Den fäller sina barr och får nya på våren, nu höll de på att slå ut. Som gröna nosar med morrhåren ännu hårt slutna och det fanns en blomma också, en enda rosa miniatyrkotte men den blev suddig på bild.

När jag hukade genom snåret för att nå själva stigen igen hittade jag någons fikaplats.
Först trodde jag att det var en sådan där plats i skogen dit höken flyger med sitt byte för att äta ifred. Och sen trodde jag att det var själva höken som blivit uppäten.
Men det var en kattuggla.
Sa pappa, det märker man tydligen på de jättemjuka fjädrarna och förresten har jag en kattugglevinge hemma att jämföra med.

Alltså de här fjädrarna på bilden är ju inte så mjuka längre och ingenting att pilla för mycket med heller, men några var mjuka och fina och dem tog jag hem. Man ser att det är räven som ätit på att de är avbitna.
Fast jag undrar lite hur räven fick tag i en kattuggla?

Skogspromenad i regn.

Plötsligt är det någon som ber mig göra något.
Så brukar det inte vara. Oftast gör jag först och lägger ner en enorm massa arbete och sen gäller det att någon är intreserad. Och då är de oftast inte det.
Men den här gången ville de att jag skulle skriva om skog och om människor som tycker om skog, på något slags mänskligt plan och det passar ju egentligen ganska bra för mig så då sa jag ja. Nu är jag inte så lite yr för jobbet känns stor och svårt men mest roligt.
Och igår gick jag i skogen med min farbror, jag valde honom för, ja. För att han bor vid en skog som betyder mycket för honom och faktiskt för mig också. Jag har inte varit där särksilt ofta som vuxen men just den skogen och den sjön med sina stränder och sitt hus har liksom satt sig i blodomloppet.
Han bor helt enkelt på en underbar plats och det vet han om så ni kan förstå att det var en fin upplevelse att bli visad runt.
Vi gick i skogen. Överallt satt det fågelholkar och det regnade ganska mycket och sen åt vi lunch och nu ska jag göra något av det.
Ja.
Och det här är inte skog fast nästan. Det är abborrar och en mört och en nässelfjäril och en björnspinnare tror jag. Och några småfåglar.
Hans samlingar var märkligt lika mina egna.

Litteraturveckan.

Den här veckan är det Litteraturvecka i Göteborg, så jag varit på skolbesök tre dagar i rad.
Jag har träffat barn i årskurs F-3 i Hammarkullen, Lövgärdet och Biskopsgården.
Det var jätteroligt!
I Hammarkullen var det extra roligt för när min pojk var liten bodde i vi i Hammarkullen och skolan låg på den ängen där vi brukade leka. Eleverna på skolan har tillsammmans med sina lärare anlagt en groddamm alldeles intill, är inte det underbart?
I Lövgärdet var det extraroligt för på den skolan har jag varit förut. Jag blir så glad när de ber mig komma tillbaka, för då var det kanske inte bara jag som hade roligt på besöket?
Och i Biskopsgården var det extraroligt för att..., för att... Ja för att det var det helt enkelt! Ryaskolan visade sig vara en ritkigt trevlig skola, i alla fall på lågstadiet.

Alla klasserna hade förberett sig så att eleverna visste att jag skulle komma och hade saker som de undrade över. De hade lånat mina böcker på biblioteket och läst. Det är bra. Besöket blir så oerhört mycket mer givande - inte minst för ungarna - om det är förberett. Egentligen tror jag inte att det spelar så stor roll hur de förbereder sig om de bara är taggade. Själv är jag alltid inställd på att vad som helst kan hända...

Och sen när jag kom hem låg det en duvfjäder utanför dörren!
Det är nog ringduvan som har tappat den. Den ser inte alls likadan ut som den duvfjäder som jag haft med mig och visat i klasserna, men det beror på att duvan har många olika fjädrar på kroppen.
Ifall någon undrar.

Vårsol.

Idag har det varit en vårdag.
Eller, jag menar. Det är en vårdag, den pågår fortfarande.
Det var vår redan på morgonen. I morgonsolen syntes alla sprickorna i isen och tre gulskimmrande rådjur lyste i trädgården. Jag tror att de åt av nävorna.
Både jobbfikat och lunchen fick bli ute i solen. Skogspromenaden är ju alltid ute, idag i sol. Går man i barrskog kan man nästan glömma årstiden om man bara tittar tillräckligt slarvigt, både träden och marken lyser gröna.
På den lilla sjön var isen nästan borta men vi såg inga paddor fast vi tittade jättenoga.
Och sen, inne bland granarna med extravilda rötter, var det något som yrde i luften.
Spännande tänkte jag, vad kan DET vara?
Snö.
Plötsligt hade jag alldeles glömt att det finns snö.

Och det här är en grävlingsskalle som har legat hur länge som helst på en sten i trädgården. Visst är den vacker?
Det växer ingen mossa på tänderna.