Duvhöken, igen.

Det här är duvhöksvintern i mitt liv.
Häromnatten mötte jag den igen, i en dröm nämligen.
I drömmen åkte jag tåg och duvhöken flög utanför fönstret, stor och brunfläckig.
Jag blev så glad över att genast känna igen den, både som art och som individ.
Och jag tänkte, jag känner duvhöken nu.
Det var en fin tanke.
Sen satte den sig på fönsterbrädan utanför tåget och tittade in på mig.
Det blev natt.
Hökens ansikte syntes som en skugga genom rutan, brandgult öga.
Så småningom blev den trött och la sig ner för att sova på fönsterbrädet. Den låg så fint på rygg med vingarna samlade och huvudet tryggt inkilat i ett hörn helt nära mig.

När tåget stannade gick jag ut.
Duvhöken satt på marken en bit bort och tittade på mig. Jag hälsade lite lätt när jag gick förbi.
"Tja" sa jag och den svarade artigt, "tja".

(sen nu strax efter nyår fick jag en jättefin present men den berättar jag om en annan dag)