Vårtecken

Den här veckan och nästa träffar jag barngrupper i Botaniska för att prata samlingar och visa min utställning.
Då går vi först en sväng i parken, en liten sväng bara för det är kallt och eländigt och ungarna är ganska små.
Och igår hade vi precis brakat upp i en slänt för att se om vi kunde hitta några fina kottar att samla på. Det kunde vi, lärkkottar.
På marken under träden, bland barr, blad och kottar låg en liten citronfjäril med hårt sammanknipna vingar. Antennerna slokade, benen hölls samlade intill kroppen och den såg väldigt död ut. Jag och barnen enades om att då kan jag samla på den, så jag tog den i handen och ungarna fortsatte att leta efter den finaste kotten.
Sen rörde citronfjärilen på ett ben.
Den levde!
Den blev pigg av värmen i min hand!
Kanske hade den bara somnat om? Om den till exempel trodde att det var vår i måndags, då när vädret var så fint och så flög den iväg för att leta efter blommor. Och sen kom det snö och regn och vind och den ramlade ner på marken och somnade om. Kan det gå till så?
Eller om den kanske legat och sovit under löven och råkat bli av med sitt täcke när vi kom gående?
Hur som helst var vi ju tvungna att rädda den.
Vi tog den med oss ner till lökhusen för att se om det kanske fanns någon liten vårblomma under glastaken. Det gjorde det, små ljuslila tidlösa i gruset och inte vet jag om det är så mycket mat i dem men vi satte i alla fall fjärilen i en blomma och sen satte vi oss själva runt om för att andas lite värme och äta matsäck.
Tur för oss och tur för fjärilen och kanske ett litet skutt närmare våren.  

(Och ja, jag har bett om lov för kottplockning under mina promenader.)