Mera död

I går var jag på naturhistoriska museet. Det är ju rätt kul, jag brukar gå dit någon gång om året och fundera kring samlingar och berättelser, och också en del kring hur man visar saker.
Och så dagdrömmer jag lite om att någon gång få ställa ut mina grejer där, kanske rent av inne i de befintliga montrarna.
På naturhistoriska är alla djuren döda.
Det mesta är gammalt och ganska fult. Fåglarna är sneda och konstiga. Rad efter rad av byråar är fyllda med nålade insekter, så små att de ändå inte syns. Samlingen visar liksom upp sitt innehåll men också någonting föråldrat och besynnerligt: rad efter rad av taffligt uppstoppade djur som en bit natur instängd i ett glasskåp. Fast dammig natur, färglöst ljusbrun över det hela och dåligt ljus i rummet.
Missförstå mig rätt nu, jag tror på den pedagogiska idéen bakom det här. Att visa på mångfalden och de små variationerna, att allt finns och är lätt att se, med skyltar och allt. Generationers ungar har kunnat se och lära sig här, det är bra.
Man kan nog säga att det är värt det, kunskapen som på detta vis samlats, att den kostat en massa liv. Jag tror det.
Men de ÄR döda.

Jag satte mig på en stenkant i rummet med stora däggdjur och åt ett äpple medan jag tittade, lyssnade, spanade på barn och vuxna som gick i salen.
Ingen pratade om död.
Istället sa de att djuren är söta, coola eller läskiga.
Kanske tänkte de inte på att djuren var döda.
För att de liksom ser levande ut, eller så trodde man att det bara FÖRESTÄLLDE djur. Eller så tänkte man inte på det, att de var döda.
Jag tycker att det är konstigt.
Jag menar, det är så ofta som man inte säger (erkänner, visar?) de där sakerna till barn. Att vi är omgivna av döda djur. Att vi orsakar deras död när vi bygger hus, åker bil, sorterar vårt odlande, äter. Jag tänker att jag är allätare och det betyder att när jag äter någon som levde förut så är den död nu. Jag har skinnskor. Jag håller efter sniglarna, liljebaggarna, de små äckliga ängrarna som hela tiden dyker upp bland fjädrarna.
Det är bara så konstigt att man aldrig pratar om det.
Och DÅ blir ungen rätt upprörd när den som 5-6-7-8-åring plötsligt förstår.
Ja.
Föresten så hörde jag ringduvan idag. Och vid sjön är det fullt av skrattmåsar. Blåmesen sjunger och det gör talgoxen med. Bara så ni vet.