Döden

I galleriet där utställningen hänger/ligger har jag lagt fram en gästbok.
Det är meningen att man ska skriva i den och det gör folk. Roligt att läsa och de flesta är glada och positiva även om en och annan verkar skärrad efter mötet med så många smådjur och fåglar som ju faktiskt dött.
Jag menar, det är ju det som har hänt. De har dött. De är döda nu, annars hade jag inte kunnat samla dem.
De var döda när jag fann dem.
Jag vet att detta är jobbigt för en del människor.
Och jag kan själv tycka att det är hemskt när man liksom pyntar med döden, och behandlar varelser som nyss levt som något slags troféer eller glaspärlor att använda lösryckt från det liv de nyss levde.
Det blir stora avstånd till allt som är naturligt när det levande görs till objekt, allt relaterat till mig och min estetik.
Kanske tycker någon att det är det jag gör?
I så fall måste jag fundera mera på hur jag berättar. Min avsikt är inte att fjärma, utan tvärtom närma mig det levande. Naturen behöver jag inte närma mig, den är jag en del av precis som allt annat som lever.
Men det jag har velat göra är dela med mig av upplevelser. Sådant jag sett, när intrycken blir starka och liksom rusar in i ögonen, när det blir minnen och berättelser nästan genast.
Det är också så sorgligt när småfåglar dör och den sorgen har jag runt mig hela tiden.
Den går att leva med.
Små djur lever snabba och korta liv och sen vet de inget mer. Jag tror inte att de bryr sig om alls vad man gör med dem och de struntar förmodligen helt och hållet i begravning. Ändå kan man säga att jag begravt dem.
Hur jag beter mig mot andra levande varelser kommer sig främst av vem jag är och jag är människa.

När jag visar mina samlingar för barn pratar vi mycket om döden.
Jag upplever det som att de är lite lättade över att få göra det. I form av en liten blåmes är döden också ganska hanterlig. Det är sorgligt och vackert och ibland kanske någon gråter lite men det går att hantera. Livet tar slut och sen dör man, småfåglar lever korta liv.
Hjärtat slår olika fort. De hinner med det de ska på sina få år.
Vuxna har svårare för det här.
I lördags var det en ung kvinna som tittade på utställningen. Jag hade vänner på besök som jag visade runt så jag pratade inte med henne. Eller, hon pratade inte med mig.
Sen gick hon.
Sen kom hon tillbaka.
Och skrev i gästboken att DET HÄR ÄR ABSOLUT INTE OKEJ!
Och jag skulle så gärna ha velat prata med henne om vad som gjorde henne så upprörd. Hon får så klart tycka vad hon vill. Men jag vill gärna veta. Och nu kanske hon är ledsen, det var ju inte alls meningen.

Bilden nedan är ett collage från utställningen med näbbmus, skogsödla, grönfink, morkulla, skata, igelkott, några fler kranier och diverse småfågelvingar. Djuren och fåglarna är döda.
Fjädrarna är ibland tappade i flykten, ibland över efter döden.
Lönnlövet på den övre bilden föll av för att det blev höst, inte för att trädet dog.